Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 LEO N. TOLSTOJ.
denna Tolstojs utvecklingsgång kunna vi sammanfatta i få
ord. Han har insett, att idealen och deras sammanfattning,
gudsbegreppet, ej låta deducera sig ur den relativa verklig-
heten, han har insett, att blott de gifva lifvet mening och
måste såsom postulater sättas för detta, och han har sett att
de såsom öfverallt lefvande i mänskligheten äro faktiska
verkligheter. Men vi följa honom vidare.
Tron är sålunda ett lifsbehof, men hvilken tro skall han
hylla och göra till sin? Han söker bland de troende inom
sin egen klass, men finner här ingen tro af den art, att den
kan bära en genom lifvet. Hos dessa troende visar sig ej
tron i lifvet. Deras lif är af samma slag som hans eget, ett
bekvämt lif i öfverflöd, och de frukta umbäranden, lidande
och död lika mycket som han själf. Deras tro kan ej bära
uppe de millioners millioner olycklige, på hvars lott ett lif
fullt af lidande och möda fallit. Dessa måste ega en tro af
annat slag, och han uppsöker dem därför ånyo. Han har, såsom
vi veta, redan förut gjort det, i »Barndom» den gamla hus-
hållerskan Natalia Savischna, i »Kosackerna» den amputerade
och soldaterna i skansarna, i »Krig och fred» bonden Plato
Karatajev. Skilnaden är blott den, att nu deras tro fått en
personlig betydelse för honom. Här hos de fattige och obil-
dade finner han hvad han söker. »De buro sjukdom och be-
kymmer utan motspänstighet och knot, snarare i den lugna
och fasta öfvertygelsen, att det icke kunde vara på annat
sätt och att det alltsammans var godt.» Han fann döende,
som skildes hädan ej blott med lugn utan med glädje, sjuke
som uthärdade tjuguåriga lidanden under fortsatt rörd tack-
samhet mot Gud och dogo lugnt, seende i allt icke fåfäng-
lighet utan godt. Hvarför hade han ej förr funnit den lifvets
mening, som dessa egde? Jo, hans eget lif hade varit ett
undantagslif, klemigt och yppigt, meningslöst och ondt. Det
gälde ock att lefva såsom dessa, lefva efter Guds lag och
Kristi lära och förebild. Ty lifvets mening yppas blott för
dem, som lefva efter denna lära.
Han sluter sig nu till kyrkan; trots förnuftets protester
underordnar han sig under dess dogmer och ceremonier.
Han förstår ej hvad de tjäna till, ej hvad samband de ega
med lifvet, men han ödmjukar sig. Dock lefva hans tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
