Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla stugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugan finns ännu! — Må gå — sade Antonia; — men
nu skola vi taga säkert märke på vägen, att vi icke för*
villas. Och så gingo de.
När de kommo till den vackra kullen vid sjön, fanns
den gamla stugan icke mer; hon hade sammanstörtat
under novemberstormarna förliden höst, en del af
stockarna hade man släpat bort; andra, som voro de murknaste,
lågo ännu kvar, jämte den stora hällen af gråsten, där
flickorna kokat risgryn. Endast myggorna dansade ännu,
som förr, öfver den lilla ruinen, och den nedgående
solen kastade sina milda strålar af guld öfver de
förgångna minnenas öde bo.
— Hvad ser jag! — utropade Antonia. — Tomten
är husvill, hans slott har ramlat, och nu flyttar han kanske
sitt hem till Albano!
Marie hörde henne icke. Hon såg på de ödsliga
lämningarna af stugan, dem solen förgyllde, liksom en
framtids hopp, och hon sade sakta till sig själf: — Om
sjuttio år står här en stor stad med skepp och fabriker,
och här på detta ställe står ett litet lusthus med vimpel i
toppen och ljusröda sidengardiner. Då minns ingen mer,
att här stått en gammal stuga, där goda, glada människor
bott... En gammal gumma är den enda, som minns det. . .
— Kom, Marie, kom! — ropade i detsamma Antonia.
— Här växa de allra skönaste, rödaste, raraste åkerbär.
Se hur de glimma! Känn hur de doftal Ack, jag vet
ingenting härligare på jorden, än riktigt stora, klara
mörkröda åkerbär. Tycker du inte detsamma, hvad?
— Ack, ja, ja, låt oss plocka! — sade Marie och
log. Och i detta barnafriska, ljufva, oskyldiga löje
för-svunno både forntid och framtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
