Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftslotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i väster. Han var mild och vek och älskade mycket att
höra vackra sagor. — Jag kan ej begripa hvad det skall
bli af Elias i världen — sade ofta hans far, som var en
flink jordbrukare och kunde köra sin plog, trots någon i
landet. — Pojken är alldeles för fin om hullet och för mjuk
om hjärtat. Är det skick och fason för en rättskaffens
bonde? Nej, då är annat gry i Erik, bror hans; den pojken
har armar som grytkrokar och ben som järnstörar. Elias
tittar mot skyn, liksom ville han mantalsskrifva myggorna,
men Erik kör det, som skall köras på åkern, och bryr sig
litet om, hvarifrån vinden blåser. Sanna mina ord: Erik
blir med tiden en rik man, men Elias får bo i molnen,
med solsken till frukost och månsken till aftonvard.
— Det kommer an på hvad han får lära — sade
klockaren, som läst många böcker och hade reda på saker
och ting. — Det är godt att ha en stark arm, och landet
behöfver sådana. Men det behöfver också goda hufvuden
och ögon, som begripa det fina i världen. Låt Elias gå i
skola, så få vi se hvad vår Herre menat med pojken.
— Må så vara, efter ni säger det — sade fadern.
Och så begynte Elias läsa för klockaren.
En kväll på hösten, när skymningen redan kom med
brasornas sken och sagor och äfventyr, sutto barnen i
ring kring döfva Kajsa, som visste flera sagor än någon,
och som aldrig behöfde svara på några frågor, när hon
berättade. Det var för underbart att höra, och ingen
kunde begripa, hvarifrån hon tagit så sköna sagor om
prinsessor och förtrollade slott, rosenlundar och
paradislustgårdar. Hon berättade för barnen om de goda feernas
silfverslott, som stråla af ädelstenar, om Neckens palats i
det djupa hafvet, om de blå bergen i Ginnistan, där
guldfasanerna bygga sina bon och som ständigt synas lika
långt borta, om man än går åt det hållet i tjugu år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
