Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafskonungens gåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej — sade gumman.
— Jag tycker att snurran på taket låter illa — sade
gubben. — Vi få storm-
— Ah, du inbillar dig — sade gumman.
Laxmatte lade sig, men om en stund rätte han ånyo
på sig. — Nu piper snurran — sade han.
— Sof bara; du inbillar dig — sade gumman. Och
gubben försökte sofva.
Men tredje gången sprang han upp ur sängen. —
Nej, nu storskriker snurran, som om elden sutte i henne!
Nu ha vi oväder och måste ut för att bärga sköten.
Båda stego nu upp, och sommarnatten var mörk
som oktober, och snurran pep, och stormen hven i alla
knutar. När de kommo ut, låg det stora hafvet som en
hvit snö omkring dem i natten, och skummet stänkte
högt upp öfver taket af fiskarkojan. En sådan natt
mindes Laxmatte sig aldrig ha upplefvat. Att skjuta ut
båten och gå till sjöss för att bärga sköten var icke att
tänka på. Gubben och gumman stodo häpna vid
trappan och måste hålla sig fast vid dörrposten, medan
vattnet stänkte dem öfver ansiktet. — Sade jag inte, att
det är aldrig någon välsignelse med fiske p& söndags*
natten? — menade Laxmatte buttert, och gumman stod
där så flat och förskräckt, att hon inte ens tänkte på
Ahtis kor.
När ingenting var att göra, gingo de in igen. Nu
blefvo deras ögon tunga efter nattvaket, och de
somnade så godt, som om aldrig ett stormigt haf brusat i
vrede kring deras ensliga klippa.
När Laxmatte och hans gumma vaknade, stod solen
redan högt på himmelen, ovädret hade upphört, och
endast hafvets dyning gick ännu i höga silfverkullar,
glittrande i solskenet, mot den röda klippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
