Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirza och Mirjam (Saga från Österlandet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sand, i hvilka de voro begrafna. Därpå hjälpte hon
äfven Mirza på fötter.
— O, hvad jag är glad, att ditt liks ande ännu
lefver i dig — sade hon.
— Ja — sade Mirza — hvad hjälper det att vi
lefva, när våra kameler äro döda, förkväfda af sanden?
Stackars Mirjam, nu måste vi båda förgås, ty öknens
skepp skola icke mera bära oss öfver sandhafvet, och
våra fotters spår skola begrafvas i vildmarken.
— Fäll icke modet — sade Mirjam, som nu i sin
fromhet begynte att trösta sin broder. — På hela
jorden finns intet djur, så härdadt mot hettan, som
kamelen, hvilken man kallar öknens skepp, och de hafva nu
förgåtts, men vi lefva. Däraf kunna vi se, att Allah
beskyddar oss i dagens hetta, liksom i nattens mörker.
Nu skola vi dricka ur våra flaskor, för att nedskölja
sanden, men sedan skola vi gå vidare under Guds
änglars beskydd.
Mirza teg, men de drucko ur flaskorna deras sista
vattendroppe, som mycket styrkte dem, och begynte så
fortsätta resan till fots i den djupa sanden och i den
brännande solhettan.
Om en stund sade Mirza åter: —Hvad är det värdt
att vi gå vidare? Låt oss sätta oss ned och dö.
— Nej — sade Mirjam — vi skola gå för att rädda
vår fader. Jag ser spåren af en struts i sanden; vi
skola följa dem.
De gingo ett stycke, och åter sade Mirza: — Nu
är min krafts ande uppgifven; nu skola vi dö.
— Nej — sade Mirjam — vi skola rädda vår fader.
Jag ser en växt i den torra sanden: det är jerichorosen,
som grönskar, när hon torkat i hundra år, blott hon får
vatlen igen, och rättnu få vi se grönska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
