Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En jättesaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På tredje dagens kväll var muren färdig.
Sankt Lars var glad att se sin kyrka värdig,
men tyckte det var litet synd ändå,
att jätten nu hans ögon skulle få.
Då hörde han liksom en sakta dyning
af hafvets brus vid dagens första gryning,
och det var jättegumman, som så mildt
sjöng skogens visor för sin lille pilt.
— Sof — sjöng hon — sof, mitt unga moln i kvällen!
Än står din faders rike fast som fjällen,
än har ej fallit någon mänska in,
att ödemarkens kung är jätten Finn.
— Finn? — tänkte helgonet. — Nå, tag mig maken,
det ligger något under denna saken;
jag vill försöka hvad det innebär. —
Och morgon kom, och så var jätten där.
— Se så, din hund, nu kan du kyrkan skåda,
nu vill jag hafva dina ögon båda!
— Ja visst — sad’ helgonet — det slår nog in;
men låt oss språka litet, jätte Finn!
Huj, hur det ordet rök om berg och stenar
och sprakade som eld i skogens grenar!
Och där stod jätten, själf liksom en sten,
och kunde icke röra arm och ben.
Men sist så blef han rasande och vreder
och svor att bryta hela kyrkan neder.
Han tog om pelarn, som bar templets hvalf,
och hela stora, höga kyrkan skalk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
