Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nio guldtaflorna. Berättelse om Finlands medeltidskrig - 6. Om Viborgs smäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige, och det var nu sena hösten, när intet skepp
mera kunde väntas till Viborg. Slottet var från
landsidan kringrändt af fiender så långt ögat kunde se, och
ingenstädes syntes någon bjälp att förvänta. Knut Posse
hade föga mer än tvåhundra man under sitt befäl, men
han lappade icke modet. Han gjorde utfall nattetid ifrån
den befästade staden, tillfogade fienden stora nederlag
och uppbrände hans krigsmaskiner. Sigge var med i
djärfva äfventyr. Han lärde sig krigskonsten, såsom man
lär sig simma, när man faller i sjön. Ännu var han ej
mer än fjorton år, och redan kunde han strida som en
gammal soldat. Peter Miekka hade en fröjd att se den
starke och modige gossen kasta sin lans eller afskjuta
sin båge midt i hetaste stridsvimlet. Gällde det att
med båda bänder om svärdsfästet hugga in på fiendens
skara, red riddaren Knut först, och strax efter honom
följde väpnaren Sigge. Där räknades aldrig huru många
som stodo emot — marsch, hugg in! — och där haglade
hugg, och hjälmar klöfvos, män kullstörtades, tält
ned-rycktes, eldbränder kastades kring det fientliga lägret,
och lågorna slogo röda upp mot den svarta natthimmelen.
Morgonen efter en sådan blodig och genomvakad
natt stod Sigge med sin vän Peter på slottsmuren. Sigge
var så trött, så trött, att hans ögonlock beständigt föllo
tillhopa, och likväl vågade ingen sofva. Fienden var
grymmeligen förbittrad; man kunde vänta ett allmänt
anfall. Klockan var sex på morgonen, och ännu var
det alldeles mörkt, ty det var i slutet af november
månad. Sigge och Peter sågo ut i mörkret från muren,
men kunde icke urskilja det fientliga lägret. Vakteldarna
hade slocknat därborta på kullarna; himlen var mulen,
det begynte snöga, och allt var tyst.
— Sof en stund! — sade Peter till Sigge. — Sof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
