Hur står den ljusa björk i dag
så högtidsklädd i fint behag?
Hur glimma Turholms stränder,
och hvarför är hvart öga vått?
Det är för femti år, som gått.

Nu smälter ålderns hvita snö,
nu grönskar park, nu strålar sjö
af Guds den Högstes godhet,
som här åt trogen kärlek gaf
en ankargrund i tidens haf.

Hur mycket har ej växlat om
med år som gick och år som kom
sen forna bröllopsdagen,
när Bruden i sin ungdoms vår
band myrten i sitt bruna hår!

Och hur är icke allt förbytt,
hur är ej världens anlet nytt
och mänskoverk och tankar,
sen dagens Brudgum, full af hopp,
det första hemmet byggde opp!

Förgången är den släkt som då
stod lefnadsvarm kring eder två
en sommarkväll i norden;
allt borta! -- Eder Herren har
som på en klippa bärgat kvar.

Och om Han mycket, mycket tog,
så gaf Han mer och öfvernog
till sena ålderns dagar;
och om han mycket pröfvat -- se,
det var dock allt välsignelse!

Och runno åren som en dröm
på tidens skumbetäckta ström
och lämnat ärr och spillror,
så växa nya, gröna skott
på stranden, där de gamla stått.

Hvad har ett mänskolif mer kärt,
mer rikt, mer ljuft, mer älskansvärdt,
än barns och barnbarns blomma?
Det är tre somrars doft i den:
en var, en är, en kommer än.

Att se sitt lif, sitt hopp, sitt allt
i dessa barn få ny gestalt,
det är på bröllopsdagen
en kostbar krans af äkta guld:
det lönar lifvets långa skuld.

Och nu -- hur innerligt, hur ömt
de denna dag i hjärtat gömt
och bedja för er lycka!
De små, där på sin långa kryss,
från England kasta hit en kyss.

Och gamla vänner, några få,
kring eder med de unga stå
i glada bröllopsringen.
Det är ett stycke af vårt land,
som hälsar er på Turholms strand.

Så solig som en julikväll
den långa dagen slutar säll
i lugn och aftonsvalka,
så sjunke eder dag till frid
i sommarljus och skördetid.

Ja, lofvadt vare Herrens namn
för kärlekens och fridens hamn
i detta lifvets stormar!
I Honom allt vårt fäste är,
och morgonrodnaden är när.