Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Korpral Durk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sannolikt ursprungligen blommande upp ur samma rot
som denna, likasom så mycket annat i Finland bryter
sig i ett blandadt färgspel frän väster- och österland.
Orden voro här svenska, men framgängna ur samma
hjärtats ungdomsdrömmar:
Väntat hafver jag uppå dig, min lilla vän,
liksom fågelen på ljusnande dag,
och hvar och en gång jag dina ögon såg,
så blef jag så hjärteligen glad.
Du min lilla tröst, som har hvilat vid mitt bröst,
du bar fängslat mitt hjärta så bårdt.
Öch aldrig så gå de rosor ur mitt sinn,
som växte i lilla vännens gård.
När flickan slutat andra versen, mötte hon en
gammal bonde, som kom från en biväg och tycktes fråga
henne om något i byn, ty hon pekade ditåt med handen
och fortsatte därefter, ömsom sjungande och ömsom
manande på korna, sin ensliga vandring. Bonden såg
sig försiktigt omkring, likasom fruktade han att blifva
bemärkt, steg därefter i en båt, som låg fastgjord vid
stranden, och rodde öfver till andra sidan.
Det var någonting i mannens sätt, som förekom
Lennart misstänkt, och han gick därför några steg närmare
stranden, böjande undan kvistarna af en björk,
för att betrakta roddaren, hvilken landsteg ett knappt
stenkast ifrån honom. Hvem målar hans förundran, när
han, oaktadt den nya jackan och en grå mössa, som var
neddragen djupt öfver bondens panna, igenkände TobaksMatts
- samme Tobaks-Matts, hvilken han själf sett
dingla i galgen vid Nyslotts tullport!
För svag att förfölja honom och för klok att förråda
sin närvaro, nödgades Lennart åse huru mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
