Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Brita Skrifvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
midtpå golfvet, genomborrande den lille länsmannen med
sina mörka ögon.
— Säg allt hvad ni har att säga &t herrn där! Jag
har intet att dölja. Säg, att öfversten sedan sex år begär
en änka till hustru, men att änkan ej tager honom. Säg,
att hon hellre vill tigga på landsvägen med sina barn, än
bryta den tro hon svurit för lifvet. Säg herrn där, att
han kan resa hvart han behagar. Det angår hvarken
mig eller öfverste Richardson. Mellan oss skall
ingenting ändras.
— Det var en mara! utropade expeditionsfogden
länsman Black med en dunkel aning om hvilken kvinna
han hade framför sig.
Richardson höjde på axlarna, tog sin hatt och gick,
utan att säga farväl.
I detta ögonblick visade sig Anna Maj i dörren.
— Mor! ropade hon, men hejdade sig, när hon såg
de tre herrarne.
— Hvad är det? frågade modern, som kände sig
tryggare i flickans närvaro.
— Vik-Jonas är kommen från staden, han har träffat
patron. Det är icke Argo som förlist, det är Fortuna.
De ha fått Helsingörsbref från Argo, där är allt väl
ombord. Håller sydvästen ut, kan Matts vara här i dag
eller i morgon.
Brita Skrifvars sjönk ned på sin bänk, hennes ögons
källor uppläto sig för första gången på denna sorgernas
dag, och tår efter tår begynte droppa ned på den
oföränderliga kompassen, som stod bredvid henne på bordet.
Den olyckliga, förtrampade kvinnan grät — i början
häftigt, såsom hennes stormiga lynne var, sedan allt
stillare, allt innerligare, och ingen af de närvarande, icke
ens länsmannen, hade hjärta att yttra ett ord till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
