Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Brita Skrifvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hårda försvarsverk, som ingen sorg, ingen skymf
förmått nedbryta, det hade den första strålen af glädje
försmält som vax. Hvad var det annat än den gamla
fabeln om stormen och solskenet? Stormen hade rasat
förgäfves, solskenet segrade med en enda blick af
försköning och nåd.
Brita aftorkade sina ögon med snibben af den fina,
vackra bomullsduken, vände sig till dottern och sade:
— Anna Maj, där står din far! Gå och tag honom
i famn, barn! Han kommer att resa långt bort, och Gud
vet om vi återse hvarandra.
Anna Maj visste tillräckligt af det föregående för
att känna sig tveksam. Hon lydde likväl. Hon närmade
sig, rädd och försagd, den okände fadern, som tog henne
om halsen och kysste henne. Han var dock en far,
han hade aldrig sett detta barn, som födts efter hans
bortresa.
— A prat! sade länsmannen, hvilken nu åter kände
sig fullmyndig som fredsmäklare. — Pussa du far, Anna
Maj! Icke reser han bort. Nu blir han med er, eller
också resa ni med.
Erik Skrifvars såg bedjande på sin hustru. Han
begynte tro på fredsmäklarens ord, men båda hade
bedragit sig.
Brita fäste på den fordom älskade sina stora bruna
ögon, ännu fuktiga af tårar. Aldrig, ej ens i deras
ungdoms och lyckas dagar, hade hon sett på honom med
så strålande ögonkast. Men det var ett vemod i dem,
som han ej upptäckt förut, och hon sade till honom:
— Erik, du vet att jag hållit dig mycket kär, ja
kärare än mig själf och all min lycka på jorden. Om
Gud velat, hade vi kunnat lefva lyckligt tillsamman,
men si, Erik, det voro vi icke värda. Du var byggd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
