- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 2. De tre /
25

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förföljarne voro redan vid ån. Hon gaf hästen
sporrarna och fortsatte sin brådskande ridt.

Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en
bondgård visade sig. Hon tänkte ett ögonblick på att fly
till gården, men ändrade plan och jagade framåt, utan
att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle
före dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjäl
Sven Axelsons Morsker.

Då öppnade sig en vid utsikt öfver Bråvikens
vattenspegel, som skimrade i solskenet. Icke en krusning
störde dess blanka lugn. Gn örlogsbrigg låg ankrad tätt
invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta
segel.

Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde
hon icke staden, ville hon låta hästen löpa och själf
söka ett gömställe. De skulle ej fånga henne; denna
triumf ville hon icke unna dem.

Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en

tvär krökning förbi en klippa, hästen skyggade åt sidan
för ett föremål, som låg utsträckt i gräset vid klippans

fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade

ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det
liggande föremålet, en flicka, såsom hon själf.

Fallet var lika häftigt som oväntadt. De båda
flickorna stötte sina hufvuden mot hvarandra, och den
främmande uppgaf ett rop af förskräckelse. Ryttarinnan
släpades ett stycke med foten intrasslad i stigbygeln,
men lyckades göra sig lös och reste sig genast därefter
med af vrede purprade kinder.

— Du där, du, hvarför skrämmer du min häst?

Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett
slag med ridspöet, som lämnade en röd strimma på den
slagnas blottade hals.

3. — Stjäm. kungab. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:30:26 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/2/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free