Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Torfmossarnas bidrag till kännedom om forna tiders natur, växt- och djurlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 VÅRA TORFMOSSAR
Det sista skedet af jordens historia pläga geologerna
kalla den kvartära perioden. Den inleddes i norra
Europa genom en småningom fortskridande klimatförsämring.
På grund af denna och sannolikt äfven i samband med
ändring af nederbördsförhållandena inträdde en sänkning
af den s. k. snögrånsen*. Glaciärerna på den
skandivaviska halfön samt i Storbritaniens bärgstrakter sköto allt
längre och längre ner på låglandet, sammanflöto där och
skredo i samlade, alltjämt växande massor framåt. Så
fortgick det under tidernas lopp, tills hela norra Europa
var täckt af en ofantlig, sammanhängande /landis lik den,
som för närvarande finnes på Grönland. Här täckes, som
bekant, hela inlandet af en stor ismassa, kanske ända till
ett par tusen meter mäktig. Istiden, eller den geologiska
period, som är karaktäriserad af denna storartade
geologiska företeelse, och som väl, åtminstone till namnet, är
bekant för våra läsare, hade nu inträdt.
Den nordeuropeiska landisen var ännu mäktigare och
ännu större än den nutida grönländska. Med Skandinavien
såsom sitt ena centrum sköt den tvärs öfver hela Finland
och det baltiska bäckenet djupt ner i Ryssland och öfver
den nordtyska slätten. I Nordsjön möttes den af den is,
som utgick från landisens andra centrum Storbritanien,
och som i söder sträckte sig öfver detta land med
undantag af dess sydligare delar.
Men det kom en tid, då denna landis började
afsmälta och draga sig tillbaka. Huru långt, om t. ex.
* Med snögräns förstår man den höjd på bärgen, ofvan hvilken
kylån är så stark, att den årliga afsmältningen ej räcker till att
aflägsna all den snö, som faller under årets lopp. Följden häraf blir,
att snömassorna hopas ofvan hvarandra. Snön förvandlas så
småningom till is. Men isen har den märkliga egenskapen att vid
starkt tryck vara plastisk eller formbar. Ismassorna ofvan
snögränsen komma sålunda genom de ofvanliggande massornas tryck att
prässas ner genom dalgångarna i form af mäktiga istungor, de s. k.
Jöklarna eller glaciärerna, som skrida sakta fram till den punkt
i de nedanför liggande trakterna, där temperaturförhållandena bringa
dem till smältning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
