Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Torfmossarnas bidrag till kännedom om forna tiders natur, växt- och djurlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 VÅRA TORFMOSSAR
tiden. Högt öfver sina nuvarande bräddar svallade
dåtidens haf. Tvärs öfver mellersta Svärge sträckte sig en
bred, om ock af uddar och öar uppfyld hafsarm, som
förband öster- och västerhafven med hvarandra, och vid
Bottenhafvets stränder har man funnit strandgrus från
denna tid ända upp till en höjd af nära 300 meter. Söderut
voro dock strandlinjerna betydligt lägre.
Detta haf var ett ishaf, till sina
temperaturförhållanden och sitt djurlif af samma natur som det nutida norra
Polarhafvet. Glaciärälfvarna utmynnade i detsamma,
medförande stora mängder lerslam, som sedan utfäldes på
hafsbottnen såsom ovarfvig lera. I denna inbäddades,
hufvudsakligen vid Västerhafvet, lämningar af djurlifvet,
såsom arktiska snäckor och musslor, hvaldjur o. s. v.
Tiden för detta nordeuropeiska ishafs tillvaro kalla vi
ishafstiden.
Men landet höjde sig småningom ur detta ishaf. I
söder gick denna höjning så långt, att det blef land, där
de nuvarande Bältena och Öresund finnas. När sedan
höjningen fortgick, så att hafssunden tvärs öfver mellersta
Svärge försvunno, blef det baltiska hafvet afstängt från
sambandet med världshafven och deras saltvatten. Följden
häraf blef, att dess vatten utsötades, och att en kolossal
insjö uppstod. Denna sötvattenssjö, den största, som
veterligen någonsin funnits på jordklotet, kallar man efter
en liten snäcka, som finnes bevarad i dess aflagringar,
för Ancylussjön och tiden för dess tillvaro Ancylustiden.
Ancylussjön, som åtminstone under en del af sin
tillvaro var betydligt större än det nutida baltiska hafvet,
braktes efter en tid åter i förbindelse med världshafvet.
Detta skedde genom en storartad sänkning, som i sydvästra
Skandinavien lade stora områden under hafsytan. Genom
de nyuppkomna Bältena och Öresund bröt då saltvatten
in i den gamla Ancylussjön. Efter en snäcka, som lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
