Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
jaga än göra något annat, har jag sagt henne: Du har ej
ett qvinligt sinne, Brita! Denna flicka har ett hårdt
hjerta.»
»Det märkes tydligt, att hon ej legat under samma
hjerta som som min Agda», svarade Axel. »Huru olik är
hon ieke min hulda brud! Jag vill icke forska eftér hen-
nes härkomst, ty säkert har ni goda skäl att dölja den,,
annars ville jag säga, om hennes fader ännu lefde, om ett
modershjerta ännu slår för henne —»
Liksom fattad af ett smärtsamt minne, afbröt honom
Arvid med de orden: »Icke mera derom, min son! Hen-
nes härkomst måste betäckas af en evig slöja — bon är
föder- och moderlös. Jag är hennes far och vill förblifva
det, så länge hon beböfver mig, om jag ock derför aldrig
af henne får ett vänligt ord till belöning för min omsorg.
Med all min ömhet kunde jag aldrig vinna hennes kärlek,
°eh min Agda gråter ofta bittra tårar, emedan den hård-
nackade systern tillsluter för henne sitt hjerta. Jag trodde
mig i denna fosterdotter uppfostra en god, öm dotter, men
jag har uppfostrat ett stenbjerta, på hvilket min faderliga
hand, hvilken städse blifvit ledd af min välvilja, dock al-
drig förmådde göra något intryck. Flickan är en hård
hlippa, betäckt af is, men jag fruktar att i hennes inre
flammar högmodets låga, ehuru den, Gud vare tack! ännu
lcke kommit till utbrott. Men frambryter den först, .då,
då ■— _ — ;»
Med lifliga åtbörder och liksom en profetisk ingifvelse
hade gubben uttalat de sista osden, och Agda ryste ovil-
horligen dervid. Hennes far lät åter sitt hufvud nedsjunka,
emot bröstet. Axel såg tankfull ned framför sig, och den
förra tystnaden inträdde åter.
Nu uppkom en vild storm, som sönderslet och under-
stundom lyfte på det tjocka töcknet. Då tyckte drängen
^taths, som ännu lika sorgfälligt höll vakt, att flera dunkla
gestalter framskymtade på en äng borta i skogen. Han
tyckte, att de närmade sig gården; ja, det föreföll honom
u>iderstundom liksom han hört en häst gnägga och dofva
förvirrade menniskoröster deremellan. Han trodde i början,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
