Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
från golfvet, och mörka moln sammandrogo sig pä hans
panna. Orörlig, med korslagda armar, stod han framför
den, som det tycktes, liflösa kroppen, nedslungande på den-
samma fiendtliga blickar, våldsamt undertryckande det na-
turliga, menskliga begäret, att genom ändamålsenliga me-
del bistå den olycklige, pä det de långsamt arbetande lifs-
krafterna hastigare måtte sönderbryta dödsslumrens bojor.
Ja, då Axels läppar började röra sig, då hans händer dar-
rade och tycktes bedja om hjelp — då var det liksom
någon fiendtlig magt, helt och hållet främmande för med-
lidandet, uppfylde den dystre, okände ynglingens hjerta ;
ty rasande ryckte han sitt svärd halft ur slidan och sade
med dof röst för sig sjelf: »Han får icke lefva! Nej, vid
alla afgrundens magter — lefva får han icke! — Men
•—- hvartill behöfver jag svärdet — min spetsiga dolk
räcker ju till att borra det säkra dödssåret i hans hjerta!»
Och kastande det till hälften utdragna svärdet tillbaka i
slidan, framdrog han det korla, blixtrande stålet ur sin
jacka, och lågande af hämdbegär störtade han sig öfver
Axel, ryckte upp läderkyllret och sökte med darrande
hand det matt klappande hjertat för att med en kraftig
stöt bringa dess knappt åter uppväckt-å slag för evigt till
tystnad. Men i det han hastigt sköt tillbaka kläderna
ifrån det sanslösa offrets bröst, råkade han att rycka fram
en gyllene kedja, och ett litet vid densamma fäst svart
kors halkade just ned på det värnlösa hjertat. Vid an-
blicken af denna tillfälliga händelse sjönk dolken ur den
blodtörstige ynglingens hand. Han sprang upp och be-
täckte sitt ansigte med båda händerna, ty korsets he-
liga tecken, som i detta ögonblick framstälde sig för
honom, återuppväckte hastigt i hans själ de våldsamt un-
dertryckta rörelserna af mildare, menskliga känslor. Han
vacklade, häftigt upprörd, fram och tillhaka i det ödsliga
rummet; en djup suck höjde sig ur hans bröst, och vri-
dande sina händer upphäfde han ett sakta klagoljud. Men
endast en kort stund varade denna de mildare känslornas
seger öfver den onda viljan och hämndbegäret. Fiendtligt,
som tillförene, skådade han snart åter ned på riddaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
