Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl för denna verlden! Jag går före. dig; — vi återse
hvarandra der!» Oupphörligt runno hennes tårar ned öf-
ver de bleka kinderna, men snart lyckades det henne att
återbekomma sin fattning, oeh sorgligt leende räckte hon
sin fader handen, i det hon sade: »Det var ett smärtfullt
afsked ! Nuär jag helt och hållet din, i lif och död ; sön-
derslitet är nu det sista hand, som fastade mig vid verl-
den, och jagkänner en onämnbar längtan efter det eviga
fridens land. Ja, min far, glad skall jag vid din hand
vandra den dunkla vägen; den leder oss ju till det eviga
ljuset! •— Icke sant, min far», fortfor hon med vek stämma,
»du lemnar ju icke ditt arma barn allena här efter dig,
ibland den vilda mördareskaran ? De få icke mera skilja
oss här i lifvet, och våga de det — då min far — då —»
Stadigt blickade Arvicl sin dotter i de tårfulla ögonen
och svarade : »I dina ådror rinner mitt blod ; jag hoppas
du skall vara stark i den högsta nöden. Om man skulle
vilja skilja oss åt, min Agda — om ingen räddning mer
gifves, ingen ljusstråle mer vederqvieker din själ, köp dock
aldrig ditt lif för din förnedring. Kasta då lifvet från
dig, fly i din skapares armar — rädda din ära! Se här,
emottag denna klenod», fortfor han med bruten röst, i det
han drog fram en liten dolk med skarp klinga ur sin barm.
»Detta oansenliga vapen är din faders enda testamente, det
enda, som blifvit dig öfrigt af de få rikedomar, din far
egt. Förvara det väl — och i den högsta nöden — när
Gud icke annorlunda bjelper •— drag det raskt fraib och
tänk vid anblicken deraf på din far, för hvilken äran var
dyrbarare än lifvet.»
»Jag förstår dig!» svarade Agda, tog hastigt dolken,
gömde den sorgfälligt och fortfor upplifvad af nytt mod:
»Genom detta vapen känner jag min arm stålsatt och mitt
bjerta styrkt. Det skall blifva min räddare utur elän-
det! —- Jag tackar dig, min far, för detta heliga testa-
mente !»
»Hör du, våra bödlar komma åter!» sade Arvid sakta.
»Våld kan skilja oss åt, kanhända äro dessa de sista ögon-
.■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
