Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
blick vi se hvarandra. Lef väl, min arma dotter ! Let
väl, mitt kära, goda barn! Herren bevare dig!»
»Också dig, min far!» svarade Agda med halfqväfd
stämma.
Hand i hand blefvo de lugnt qvarsittande på sten-
bänken, då Nils Dacke, fullkomligt beväpnad, med mörk-
uppsyn trädde dem närmare, åtföljd af pater Clement Pe-
tersson, hvilken med den mest hycklande vänlighet betrak-
tade jungfrun oeh med största välbehag lät sina blickar
hvila på hennes bleka ansigte.
»Vår heliga fru och alla helgon välsigne dig, mitt
barn !» sade han efter en lång tystnad till henne, i det
ban välsignande upplyfte sina händer för att lägga dem på
hennes hufvud. Men Agda undvek honom, afvärjande hans
helsning, och svarade med ovilja: »En mans välsignelse,
som kommer till mig i röfvares sällskap, försmår jag. Min
kr har redan välsignat mig, och mer behöfver jag ieke till
uhn frid.»
Vid dessa ord flög en lätt rodnad öfver hennes bleka
binder, och förvånad öfver flickans frimodiga tal, såg mun-
ken frågande på sin ledsagare, som tankfull stod tyst vid
hans sida. Ändtligen sade Dacke till Arvid: »Ni har illa
förbrutit er emot mig, gamle herr Arvid ; ni är i mitt
våld, oeh jag kan hvarje ögonblick taga en fruktansvärd
hämnd pä er; men jag vill qväfva min vrede emot eder,
Jag vill skänka er edert lif, ersätta er allt, hvad ni i egen-
dom under denna natt förlorat, om ni offentligen förkastar
den orättfärdige konung Gustafs regering, svär mig trohet
°ch bjelper mig att samla och anföra småländingarne och -—»
Lugnt hade Arvid afhört början af röfvarens tal, och
blott ett medlidsamt småleende sväfvade på hans läppar;
Oien småningom förmörkade en lågande rodnad af vrede
hans panna, hans ögon blixtrade, hans händer knöto sig
krampaktigt, och i det han hastigt uppsteg från bänken,
utropade han ett dundrande »tyst !» till den stolte mannen
°ch fortfor i den häftigaste vrede: »Icke ett ord mer, ne-
drige bof! Hade du dödat mig i ditt blinda raseri, så
hade jag ända i min sista lefnadssuek velat anropa Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
