Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
kunde blifva en härlig bädd för dig. Om du tillåter mig
att släpa den hit, så vill jag —»
»Begifva dig på flykten liksotn ugglan ur fogelfän-
garens bur», föll Hane honom i talet. »Visserligen har du
rätt; en skön stack är det och präktig mjuk halm. Den
ligger strax bredvid borgporten», fortfor han, i det han
tittade dit med de små blixtrande ögonen, »men porten står
öppen, emedan den sakuar stängsel, och stoekarne ligga
öfver grafven, just väl passande för en skyndsam flykt;
hvem vet hvad du bär i skölden ! De båda fångvaktarne
hålla vakt der uppe, och de fyra andra knektarne har jag
skickat till Ronneby för att hemta lifsmedel, jag är ju helt
ensam med dig. Jag kan i anseende till min oviga kropp
omöjligt sjelf bära den sköna halmstacken till elden, och
dig, du listige räf, låter jag ej gå längre än mina armar
räcka; vore du först utom porten, så vet du nog att du
snart skulle vara fri, ty jag kan icke, såsom du, krypa i
hvarje räfhål. Blif derför stilla här och lägg dig till ro
mellan mina fotter, de bilda en förträfflig tång, ur hvilken
du icke så lätt undslipper.»
»Mig kan det vara likgiltigt», svarade dvergen, »ty
dina ansenliga vador erbjuda mig den förträffligaste huf-
vudkudde, men det gör mig ondt om dig. Se här derföre
ännu ett förslag: stig upp och gå med mig; du må gerna
fatta mig vid håret; jag skall gerna lasta på mig så mycket
du vill, och du skall icke behöfva bära ett halmstrå, ty
det skär mig i hjertat att se den ädlaste af alla kaptener
i ett så erbarmligt läge. Betänk, natten är lång, och nu
börjar först skymningen.»
»Stiga upp ■— gå med — fatta vid håret», svarade
Hane öfverläggande. »Det vore visserligen säkert nog, men
för mycket för min trötta lekamen. Tyst! något faller mig
in, som väl kunde låta sig göra», fortfor han och sökte
ifrigt i sin stora rockficka, till dess han slutligen framdrog
en lång lina och höll den framför dvergens ögon, i det han
sade: »Detta är en hjelpare! Vid den ena ändan af li-
nan gör jag en snara; den lägger jag om halsen på dig
och skickar dig så efter halm ; den andra ändan håller jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
