Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Månen dolde sig bakom mörka skyar. Skuggan af de höga
träden i offerlunden höljde de älskande i ännu djupare
dunkel, och deras andedrag voro, under den tystnad som
herskade rundt omkring, de enda ljud som hördes. Då
skallade plötsligt ifrån stranden ett skärande, ängsligt
klagoljud, liksom en skeppsbruten under den gräsligaste
dödsångest ropat om hjelp *. De båda älskande hörde på
en gång det hemska ropet och kände sig dervid så genom-
trängda af en kall rysning, att Brita bäfvande tryckte sig
ännu närmare till Otto, som sjelf darrade af en obegriplig
känsla. Men i samma ögonblick hörde de äfven bakom- sig
ibland lundens åldriga stammar ett hest skratt, afbrutet
af en sakta hostning, och strax derpå prasslade det liksom
smygande steg i lingonriset, hvilket ymnigt växte emellan
de gamla träden. Ovilkorligt dolde sig Otto och Brita vid
en ek, hvars lummiga krona omgaf dem med det tätaste
mörker. De märkte tydligt från gömstället, huru någon
vandrade bland träden. Den okände smög sig vidare fram
mot stranden under ett oupphörligt skratt, famlande med
händerna. Grrefve Otto samlade ändtligen sitt mod och
steg fram, i det han ropade till den underbara skepnaden :
»Hvem är det, som vid midnatten smyger här i mörkret ?»
Han erhöll ej annat svar än ett skallande skratt, och
då den främmande varelsen nalkades och nu stod midt emot
honom, upplyst af månskenet, -studsade han tillhaka för den
skräckgestalt, som visade sig för hans blickar. Det var en
gammal qvinna, höljd i trasor af en klosterlik ordensdrägt.
På hennes ansigte hade förtviflan satt sitt insegel, och djupt
in i hufvudet gömde sig de slocknade ögonstenarne, hvilka,
stela och utan glans, rörde sig liksom kalla likvaktare vid
förnuftets graf; vansinnighet speglade sig i hennes rysliga
anletsdrag.
Utan att vidare gifva akt på något, sväfvade hennes
stirrande ögon utåt hafvet, som skummande och fradgande
* Sådana naturtoner förnimmas verkligen understundom, kort före
storm och oväder, vid Sveriges och Norges kuster, och man kallar
dem hafsrop, Folktron uttyder dessa toner såsom ett siikert tecken,
att någon inom kort skall förolyckas på sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
