Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 .
sloe emot den- höga stranden, och hon lyssnade med lu-
rande otålighet, till dess de förskräckliga klagotonerna ånyo
hördes ifrån hafvet genom nattens djupa tystnad, ängsli-
gare .och starkare än tillförene. Iskalla rysningar och en .
dödlig förskräckelse fylde Britas och Ottos hjertan. Böi
tredje gången skallade, efter en kort stunds tystnad, ännu
högre och fruktansvärdare samma rop, så att den^ gamla
ryste och ropade: »Håll upp, glupska odjur! Håll upp
med *dina dödsrop, omättliga haf! Hejsan, i dag kommer
min brudgum, hans snabba skepp bär honom hit i land,
på böljornas glatta rygg! Begär honom icke till offer,
den sköne, präktige mannen, du langarmade, elaka hafsfru
der borta, och drag honom icke ned i din våta, kalla bädd,
ty jag väntar här redan så länge på honom i den varma
kammaren. Hu ! här är rysligt, här är mörkt som i graf-
kammaren; men vaxljusen brinna ännu på altaret och
presten har redan väntat länge — ganska länge.»
Med djupt medlidande hörde Otto qvinnans förvirrade
tal, och för att vidare obemärkt kunna lyssna på henne,
drog han sig tillbaka till Brita, hvilken, fastän bäfvande
för Skräckgestalten, likväl tyckte sig, genom en oförklarlig
känsla, dragen till den olyckliga. Hela hennes själ var
uppfyld af fasa, ty hon hade ofta hört sagan om dödsro-
pet, som vid nattetid skallade ifrån hafvet och som i då-
varande tid allmänt gälde-som ett säkert förebud, att på
samma ställe, der det hördes, inom kort tid skulle ske ett
blodigt mord, eller att de vilda vågorna skulle fordia ett
menniskooffer, hvilket de drogo ned i det bottenlösa djupet
och der böllo det så fast, att liket aldrig mera blef syn-
ligt. Samma saga syntes äfven föresväfva den vansinnigas
förvirrade fantasi; ty sedan hon några ögonblick tigande
lyssnat åt sjön, begynte hon på ett rysligt sätt sjunga en
visa, hvars ord voro ungefär dessa:
Och tärnan hon gångar sig på hafvets strand:
Blåser kall, kall nordan öfver sjön.
Och ute på djupet var hennes fästeman;
Han kommer väl igen, när Östersjön den fryser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
