Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
■Dvergen, soin tillslutit sina ögon utan att sofva, upp-
reste sig åter efter en läng stund sakta och lyssnade; ty
han tyckte strax bakom sig förnimma ett ängsligt pustan-
de. Men som han trodde ljudet komina ifrån nattfoglarne.
favilka understundom uppflögo i de gamla träden och med
ängsliga klagoskri sväfvade öfver flyktingarnes hufvuden,
lade han sig åter mumlande ned, men redan några minu-
ter derefter for han hastigt åter upp och sade sakta till
Arvid: »Solver du, gubbe? Jag tycker mig höra hästtraf
helt nära i skogen.»
Icke utan en rädd airing lyssnade den gamle; men
han hörde icke annat än vindens tjut, hvilket öfverröslade
allt annat.
Dvergen hade emellertid lagt. sitt öra tätt intill jorden
ocli uppreste sig, i det lian med förskräckta åtbörder ro-
pade till sina följeslagare: »Vi äro förlorade, ifrån alla
sidor äro vi omringade af.ryttare — ;se, der borta skenet
af facklorna tre —- sex —- tio af våra förföljare äro
i ögonblicket här!»
Hastigt löste han hästarne,; skakade Hane upp ur hans
sömn, ehuru denne, förtretad öfver att blifva väckt, spar-
kade honom ifrån sig med fotterna, Arvid bemödade sig
att upplyfta sin dotter på hästen;, men med förskräckelse
märkte han, att hon nedsjönk kraftlös. Den nära faran
gaf honom öfvermensklig styrka; han omfattade henne med
båda armarne, bar henne utur lunden till en bergskrefva
vid stranden, men för sent — redan färgades de.grå träd-
stammarne och klippan af fackelskenet, och inom några
ögonblick såg han sig omringad af ryttare, för hvilka Nils
Daeke sjelf syntes i spetsen. Så snart denne igenkände
sina fångar, sprang, han, lågande af raseri, ned af sin flå-
sande häst och afväpnade gubben, innan denne ännu kun-
nat bruka sitt svärd.
»Vänta, min gubbe!» skrek Daeke uppretad emot ho-
nom. »Denna gång har du råkat att taga vilse väg! Dar-
ren alla I, som vågat att söka undandraga eder min magt!
Jag vill hålla öfver eder en dom, så att håren skola resa
Nils Daeke. 1 A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
