Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
sig på edra hufvuden, och hvarje droppe varmt blod, som
rinner i edra ådror, förvandlas till is!))
Agda höll sin far fast omfamnad; men gubben stod
tigande midt emot den rasande bondhöfdingen. Småningom
återkom gubbens fattning, och med en blick emot himme-
len sade han lugnt:
»Så är det då ute med oss! Fullända ditt verk, du
konungaförrädare ! Men förgäfves skall du på mitt ansigte
söka upptäcka något drag af feghet eller fruktan för döds-
hugget; jag bäfvar icke för döden. Döda min kropp, min
själ kan du likväl ieke tillintetgöra.»
Röfvarén svarade endast med ett högt hånskratt, be-
falde sina kamrater att binda fångarne och vände sig nu
med vildt rullande ögon till Måns Hane, hvilken några af
hans forna kamrater uppväckt ur sömnen och framförde
till befälhafvaren. Den sömnige underbefälbafvaren spär-
rade vidt upp sina ögon, blickade på den vredgade Dacke,
slog ovilkorligt ett kors framför sig och mumlade: »Farväl,
du snöda verld! Gud vare mig nådig!»
»Bort ifrån mina ögon!» befalde Dacke, gnisslande
med tänderna. »Binden hans händer och fotter fast till-
samman och kasten bofven i hafvet. Men passen noga på,
att ingen våg vräker bonom lefvande tillbaka på stranden!»
»Vilddjur !» ropade Arvid utom sig, bekymrad öfver
Hanes öde. »Drick mitt blod med fulla drag, men mätta
dig dermed och skona dem, som mente ärligt med mig.»
Äfven Agda, som med lugn och styrka gick sitt öde
till mötes — ty den rysligaste död, trodde hon, var ju
endast porten, som öppnade för henne ett skönare lif, der
hon skulle återfinna sin Axel — äfven Agda bad om för-
barmande för den olycklige, men förgäfves. Nils Dacke
vände sig kallt ifrån henne, och hans karlar bundo sitt
dödsoffer.
»Sparen edra böner», sade Hane, icke utan rörelse,
till dem som bådo för honom. »Jag känner min kapten
bättre än I; till förbarmande skolen I aldrig beveka ho-
nom. Jag tackar eder för er goda vilja och tänker så
här: har man ock nu hämmat vår bana, så vandra vi väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
