Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
for honom. Hade jag varit hans domare, så sutte han
ännu frisk och törstig ibland oss och drucke i sanning mer
än vi tre tillsamman.»
»Var du icke hans domare, så var du likväl hans bö-
del, och irrar jag mig icke, så trugade du dig sjelf till
denna hederstjänst, som just icke kan anses för att bringa
en underbefälhafvare någon heder», fortfor Jon Andersson
med en mörk blick på sin kamrat; men denne fortfor,
utan att synas vilja märka den:
»Jag kan icke neka att jag trugat mig dertill ; eme-
dan jag varit Hanes vän i lifstiden, ville jag icke öfver-
gifva honom i hans sista stund. Han ville icke heller
hafva någon annan omkring sig. Du vet ju sjelf, huru
Dacke, rasande och vild, återvände till borgen, då han upp-
hunnit flyktingarne. Hans sons död, denne son på hvilken
han bygt stora förhoppningar, var ett hårdt slag för honom ;
jag har aldrig sett honom så blek och förstörd som den
natten. Han befalde mig endast flyktigt att låta Hane
få lida det dödsstraff han sjelf utbedt sig. Min tjocke vän
var lugn och ståndaktig och bad mig att endast aflägsna
alla nyfikna gapare, då han tog sin sista dryck. Det gjorde
jag ock. Knektarne hade bragt drycker i öfverflöd från
Blekinge. Jag lät fylla en stor liggare, skickade väktarne
bort, och Hane steg så munter i det söta badet, som om
han lagt sig till sängs. Han drack, och då jag märkte,
att han emot sin vana ej kunde dricka mer, skar jag upp
den stora pulsådern på hans hals, ropade knektarne åter
in, och i morgongryningen nedgräfde vi honom helt nära
borgen.»
»Sannerligen ett vackert vänskapsbevis !» sade Anders-
son med ett hånfullt leende, i det han vände sig ifrån
honom, höljde sin pels tätare omkring sig och lade sig ned
vid elden.
Thord Riddare ryckte nu rfärmare Peder Skrifvare, i
det han sakta sade till honom:
»Du står ju nu i högre gunst hos Dacke, än någon
af oss andra kan berömma oss utaf ; säg mig derföre, tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
