Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig känt, att den usla, vanskapliga hyddan, jag släpar
med mig, stämplat mig till ett utskott bland- mensklig-
heten. Det sämsta djur blir nästan högre aktadt än det
menskliga missfostret; hvarje lefvande väsende skattas efter
sitt värde, men jåg — blir öfverallt hånad och hatad.
Den konst, jag ärft af min fader, att le åt menniskornas
orättvisa skymf, gick nästan förlorad för mig, och mitt
beständigt glada lynne blixtrar nu endast sällan fram, ja,
det gifves långa tider, då det fängslas af den dystraste
svårmodighet. Vintren tvang mig för att uppehålla min
usla varelse att närma mig de bebodda trakterna; jag till-
bjöd bönderna min tjenst, ty jag-bar lärt många nyttiga
kunskaper. Jag förstår mig på att bota sjukdomar hos
menniskor och boskap, att göra den ofruktbara jorden frukt-
bar, är kunnig i trädgårdsskötsel, kan knyta nät o. s. v. ;
men för sådant, som grundade sig på förstånd och natur-
gåfvor, vann jag icke förtroende; ännu mindre genom troll-
konster och runspråk ; ty de trodde att jag skulle använda
den hemlighetsfulla kraften deraf till deras skada. Endast
genom gyckelspel kunde jag förvärfva mig en brödbit, som
skyddade mig för hunger, och så har jag vandrat flyktig
från den ena orten till den andra, en främling utan något
hem, bannlyst af verlden, ända till det ställe, der du fann
mig och hvarest jag, liksom de vilda djuren i skogen, be-
redt mig ett läger i snön för natten.»
Dvergens berättelse väckte medlidande i den råe krigs-
mannens bröst, och sorgfälligare höljde han nu den af köld
stelnade i ett ylletäcke, som han förde med sig, i det han
sade: »Stackars man; jag beklagar dig af hjertat! Jag
tar dig med till Stegeborg; väl vet jag ej, huru jag skall
svara för att såsom kungligt sändebud betjena mig af ett så
underligt sällskap som du i verkligheten är, men jag hoppas
väl finna något skäl till ursäkt för denna min handling.».
Förnöjd tryckte dvergen hans hand och svarade :
»Ännu har jag icke varit i stånd att upptäcka rätta än-
damålet med mitt lif, så ofta och länge jag än grubblat
deröfver. Min varelse har ofta på besynnerligt Sätt blifvit
uppehållen, liksom af en högre magt, och jag kan aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
