Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
beledsagade med lifliga rörelser. Men Bolla kröp på jor-
den, sjungande en gammal bröllopsvisa, bortkastade snön
med sina händer ifrån den torra ljungen, plockade derefter
under ett sakta mumlande lingonris, band det tillsamman
till en krans och satte den på sitt grå hufvud, efter det
hon kastat den svarta hufvudbindeln ifrån sig. Otto stod
djupt nedböjd emellan träden och såg ut i det mörka fjer-
ran, då han hastigt blef varse ljus i skogen. Skenet tin-
drade klart i nattens mörker och kom beständigt närmare.
Audtligen urskilde han en trupp beväpnade män, som,
försedda med facklor, långsamt skredo närmare och tycktes
bära en börda, såsom deras tunga steg utvisade. Han flyt-
tade sig något för att tydligare kunna gifva akt på de
ankommande, men då det röda fackelskenet belyste honom
och förrådde hans närvaro för krigsmännen, som med blot-
tade vapen uppfordrade honom att gifva sig eller närma
sig dem såsom vän, drog han sitt svärd och rusade med
häftighet på den främste med det fasta beslut att söka
sin död i striden.
Men med det högljudda ropet : »Håll ! Det är konun-
gens systerson, — grefve Otto af Hoya!» sprang en man
fram ur den lilla krigarskaran och slog med ett raskt slag
svärdet ur handen på den förtviflade. Det var Peder Skrif-
vare, som nu bemägtigade sig den afväpnade, hvilken stum
och utan att sätta sig till motvärn öfverlemnade sig åt
soltaterna.
De båda vansinnige, hvilkas uppmärksamhet blifvit väckt
genom vapenslamret, hade upprest sig, och sågo vänligt
leende på de främmande krigavne. Snart upphäfde Bolla
ett högt glädjerop, fröjdade sig åt det klara fackelskenet
och skrek: »Der äro de ju, de muntra bröllopsgästerna! Nu
kunnen I strax gå med mig till kyrkan; ty I hafven ju
medfört de klara ljusen? Brudkronan pryder mitt hufvud;
— jag fann henne åter i den stormfulla natten, då min
brudgum kom hem! Välkomna! Välkomna, ädle herrar! Är
presten äfven med eder, så skall han skynda sig; ty jag
har länge, redan länge förgäfves väntat på honom!»
»Tron ej den galna qvinnan!» sade Brita allvarsamt,
l/ils Dacte. III. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
