Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
stötte i detsamma sitt breda svärd igenom hennes bröst,
så att hon utan att gifva ifrån sig något ljud sjönk i sin
moders armar. Grefve Otto upphäfde ett förskräckligt rop
och hade med raseri kastat sig på mördaren, om han ej i
samma ögonblick fattats af flera kraftiga händer. Mörda-
ren vände sig lugnt till sina kamrater och sade: »Bröder,
har jag dömt rätt? Hon var Dackes frilla och harförtjent
döden; jag gaf henne den, och sannerligen, med döden
skedde henne en välgerning; ty fri eller i det säkraste
förvar •— hennes elände hade aldrig kunnat slutas. Vi
vilja vara barmhertiga och här gräfva henne en graf, der
hon kan hvila; ty i denna verlden hade hon aldrig kun-
nat finna lugn.»
Krigarne gillade med högljudda röster hans gerning;
■ likväl ville ingen låta förmå sig att lägga hand vid den dödas
begrafning, emedan de mente, att det var för sent; de
hade redan användt för mycken tid i Rödeby skog till för-
färdigande af bårarne och på förbindandet af Ragvalds sår.
Tåget hade långsamt kunnat framskrida, och till råga på
allt hade man gått vilse i skogen; midnatten var redan
förbi, och fältherren skulle förtörnas, om de ännu längre
dröjde och undandrogo kaptenen, som kanhända ännu kunde
räddas, läkarens hjelp, hvilken han kunde vänta sig vid
hufvudkären. Man förblef derföre obekymrad om Brita,
som låg i dödskampen i sin moders armar, medan solda-
terna beredde sig att vidare fortskaffa Dackes lik, äfven-
som den sårade Radvald Pederson.
Men Pederson uppreste sig till hälften, då man ville
upplyfte båren, liksom uppväckt ur en djup dvala, begärde
att få tala mecl Peder Skrifvare, och då denne framträdde
till honom, sade han med låg och bruten röst: »Jag kän-
ner att mitt slut nalkas ; fören mig icke lefvande till fält-
herren. Den döendes sista bön — vare dig helig! Begif
dig utan dröjsmål till Stegeborg •—■ så snart du kan —
och bringa den ädle Sture — min sista helsning! Säg
honom •—• att jag fallit i striden för mitt fädernesland;
— han skall förlåta mig — han skall säkert förlåta mig
— han skall understundom erinra sig mig som vän! De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
