Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Bäfvande tumlade han några steg tillbaka ; men dvergen
höll sig ännu fast med venstra handen i kappan, och med
den högra svingade han knifven, i det han ropade till pa-
tern: »Gif mig din kappa, munk, eller borrar jag på ögon-
blicket knifven i ditt lif !»
»Mord, mord! Alla helgon, skydden mig!» ropade
munken i dödsångest och ville fly, men tappade i detsamma
sin kappa.
Hastigt fattade dvergen kappan och framdrog jublande
ur biöstfickan i densamma Dackes bref till eremiten Simon.
Hoppande högt i vädret i utbrottet af den högsta glädie
utbröt Vippel:
»0, du allsmägtige Gud deruppe, haf tack!» Patern
nedsjönk till jorden af ångest och förskräckelse. Vippel
lyfte brefvet, som han hastigt uppbrutit och vid det svaga
dagsljuset flyktigt genomögnat, högt i luften och sade,
sammanpressande det emellan sina händer: »Gud, du ingaf
min sjal denna dunkla aning! Jag vardade den, såsom en
god fader sitt barn! Att förvandla dess matta skymning
till klar dag var mitt enda sträfvande, och se — nu strå-
lar den lysande för mina blickar ! — Ingen inbillning, in-
gen falsk skuggbild; — sanning, sanning är det! Ja, mitt
usla lifs höga ändamål ligger klart för min själ, och der
borta, i aftonrodnans glans, visar sig för första gången i
dag en nådestråle för mig! Hvad jag begynt, måste du
låta mig fullända, Herre der uppe! De gamla tvifvelsmå-
len trampar jag under mina fötter; nu tror jag fast på
din magt och styrka, och denna tro gifver dvergen jette-
kraft!»
Skyndsamt vände han nu tillbaka på den väg, från
hvilken han kommit, och ville aflägsna sig; men pater Cle-
ment hade åter rest sig upp, upphunnit, honom, och modi-
gare än tillförene yttrade, han: »Brefvet, förrädare! Gif
mig tillbaka mitt bref! Jag var en dåre, att jag icke
strax gissade ditt onda anslag; huru kunde jag väl hos
dig förmoda annat än ett sådant bofstycke? Har du icke
redan visat prof på ditt förrädiska hjerta, då du hjelpte
m att bortföra den gamle höfvitsmannen Arvid och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
