Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
dotter utur deras fängelse? Återgif mig brefvet; jag släp-
per dig icke ifrån stället!»
»Och derför kallar du inig förrädare, att jag ville be-
fria den redlige höfvitsmannen?» svarade dvergen lugnt och
utan fruktan. »Ja, visserligen var det icke eder till lags;
men för närvarande, pater Clement, är jag den starkare,
såsom beväpnad och snabbare än ni. Nu, svara mig: Hvar
äro höfvitsmannen och hans’ dotter? M vet det; svara
mig!»
»Hvarför frågar du mig härom?» svarade munken
hånfullt. »Daeke lät afrätta båda, strax efter det lian er-
tappat dem på flykten. De äro längesedan ett rof för ma-
skarne, men jag iar likväl ingen del i denna gerning ; och
hade jag i tid erhållit kunskap derom, — skulle jag för-
hindrat den, så sant jag är en Herrans tjenare! Gif mig
brefvet, bof; och sedan, — sedan måste du åtfölja mig till
eremiten; ty äfven jag kan nu läsa i ditt ansigte — och
clet förkunnar mig förräderi! Jag släpper dig icke; du
måste med till eremiten! Mitt ord ansvarar dig för ditt
lif; men likväl skall den fromme mannen der hålla dig i
säkert förvar, till dess Daeke sänder mig bud, att ett far-
tyg ligger i beredskap för vår räddning, till dess bafvet
ligger mellan oss och våra fiender!»
Forskande lät dvergen sin blick sväfva omkring trak-
ten och hade, i det han lemnade skogsvägen, under sitt
tal dragit sig undan för munken, allt längre och längre in
i skogen, ända till en liten öppen plats, der han ändtligen
blef stående och väntade honom, i det han sade: »Till
eremiten Simon .vill jag, — men allena; — jag behöfver
icke edert heliga ledsagande, fromme man!»
»Så gif hit brefvet och låtom oss skiljas ; jag skall
väl ensam veta att finna vägen!» skrek munken rasande
och ville fatta dvergen vid bröstet för att rycka ifrån ho-
nom brefvet, som han dolt i harmen. Men Vippel var vig
och snabb, hvaremot munken var utmattad och ovig.
Dvergen drog sig till sidan, medan deremot munken ru-
sade rätt fram. Den tunna jordskorpan vek undan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
