Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Våra öden på vägen till Bogtsang-tsangpo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
ljudet af den klara silfverklangen. Några tomma bleck-
askar och en dito cigarrlåda vandrade den vanliga vägen
innanför pälsen.
»Känner ni vägen söderut?» frågade jag.
»Ja, nog känna vi den alltid.»
»Har ni lust att följa oss, skall ni få tre rupees om
dagen ?»
»Lust ha vi nog, men vi våga ej.»
»Hvad är ni rädda för?»
»Vi hafva hört att söder om detta pass går budkafle
om uppbåd och att man samlar beväpnadt folk för att
hejda er. Vi ämna skynda oss norrut så fort som möjligt.
De våra äro redan i förväg.»
»Hvar tror ni att de uppbådade vänta oss?»
»Det vet ingen, men att folk samlas är alldeles säkert.»
»Hvad tror ni att de tänka göra med oss?»
»De skola hindra er från att fortsätta mot söder, men
de skola icke göra eder något ondt.»
»Hur vet ni det?»
»Jo därför att bombo tjimbo förra gången var vänlig
mot dem och icke vägrade att gå emot väster som de
begärde.»
»Hvilken väg tror ni de nu skola be mig taga?»
»Troligen samma väg som då, åt Ladak.»
Med silfret skramlande i bleckaskarna stego de till
häst och försvunno nedåt dalen, medan vi, nu ägare af
aderton präktiga jakar, stretade upp mot det lilla, men
branta pass, som reste sin sadel öfver lägret LXXVII.
Från dess krön hade man en vidsträckt utsikt åt söder
öfver latitudi-nala kammar, skilda från hvarandra af mera
öppna, breda dalar, men länge dröjde det icke förr än
allting sopades bort af en piskande snöyra. Marken blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
