Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. I mörker inmurade munkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
som kallade munkarna till själamässa öfver den döde.
Jag tänkte mig en allegorisk tafla öfver grottan, där laman,
hopsjunken och trasig, sitter och sträcker ut sina viss-
nade händer mot döden, som vänlig och leende liksom
dödskallemaskerna i templet räcker honom sin ena hand
och håller en lysande lampa i den andra. Dess sken
faller på åldriga och möglade böcker och på torftigheten i
tålamodets boning. Men munkens drag äro förklarade
af ett återsken från Nirvanas ljus, och glömsk af sitt
eviga om mane padme hum, som i decennier genljudit
mot hålans väggar, uppstämmer han, då trumpetstötarna
smattra från klostertaket, en segersång, som påminner om
följande strof ur ett annat folks gudasagor:
Hell er, I gudar,
Valhalla söner 1
Jorden försvinner. Till asarnas fest
gjallarhorn budar,
salighet kröner
skönt som en guldhjälm den kommande gäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
