Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. I mörker inmurade munkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
inga tindrande stjärnor i natten utan endast hålans svarta
tak. Men ändtligen, sedan långa år förrunnit i mörkret,
blir det en gång plötsligt strålande ljust omkring honom —
det är när döden kommer och bjuder honom handen och
leder honom ut. Och döden behöfver icke vänta, locka
eller tubba, det är laman, som väntat och längtat efter
sin enda, välkomne gäst och befriare. Om hans med-
vetande varit klart, har han dessförinnan tagit under ar-
marna den lilla träställning, som låter honom dö i samma
heliga ställning, i hvilken vi återfinna Budda på alla de
tusentals bilder af honom, som möta vår blick under
vandringen genom Tibets klostertempel.
Då tsamba-skålen, som i så många år dagligen blif-
vit fylld, ändtligen står orörd och de sex dagarna gått,
brytes hålan upp och klostrets abbot sätter sig hos den
döde och läser böner, under det alla de andra i fem eller
sex dagar läsa i dukangsalen. Därpå iklädes han en hvit
dräkt och en hufvudbonad kallad »ringa» och brännes å
båle. Askan hopsamlas, blandas med lera, formas till en
liten pyramid och insättes i en tjorten. Lingas munkar
sade mig, att då en vanlig lama dör, skäres han sönder
och gifves åt fåglarna, och detta handtverk utföres här af
fem lamas, som, ehuru de tillhöra klostret och i dukang
få läsa mässan och dricka te med de andra, betraktas som
orena och icke få äta med de öfriga bröderna. De an-
litas också då nomader i trakten dött, men då är det
stärbhusets skyldighet att förse dem med hästar och svara
för att den dödes tillhörigheter bli deras egendom.
I dagar och veckor kunde jag icke förjaga bilden af
Lama Rinpotje, utanför hvars håla vi stått och talat. Och
än mindre af hans företrädare, som lefvat där i fyrtio år.
Jag tyckte mig höra de ekande stötarna i snäckhornen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
