Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. En stormig rodd öfver den heliga sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
mattighet — vi hade ingenting att säga hvarandra, och
jäg gaf inga order för natten. Vi verkade i hög grad
skeppsbrutna, men hade all anledning i världen att vara
glada och tacksamma öfver att nu ha fast mark under
fotterna och att helskinnade ha kommit undan alla de
gröna grafvar, som gapat under oss, färdiga att uppsluka
oss, om vi ej varit vaksamma i de kritiska ögonblicken.
Vi hade dock icke legat och blundat många minuter,
förrän två munkar och tre novisgossar kommo tassande
i sanden, försiktigt närmande sig, undrande om vi voro
lefvande eller döda. Då satte vi oss upp, och de hälsade
vänligt och artigt och frågade, hur vi hade det och om
vi behöfde någon hjälp. De voro ytterst intresserade
och berättade, att de stått och sett båten komma gungande
i vågorna och att de varit öfvertygade om att den skulle
gå till botten i den ovanligt häftiga storm, som i dag gått
öfver sjön. De hade varit dödligt förskräckta och sade, att
det såg otäckt ut, då båten skymdes af vågorna och de
hade blott väntat det ögonblick, då den icke skulle visa
sig mer. Och vid landningen hade de haft oss alldeles
under sig och tyckte att det sett för hemskt ut. Nu frå-
gade de, om vi gjort oss illa och om vi icke ville komma
upp i klostret och tillbringa natten i varma rum. Men
jag tackade dem för deras godhet och föredrog som van-
ligt att ligga ute. Kunde de däremot skaffa oss bränsle
och mat, skulle vi icke säga nej.
De bugade sig då och försvunno i de trassliga trapp-
stegsgångar, som leda uppför rullstensterrasserna till klost-
ret, och kommo snart tillbaka med hela säckar af gödsel,
ris och kvistar, och så flammade en härlig brasa på stran-
den. De tände den själfva, ty våra tändstickor och eld-
stål voro som allting annat fördärfvade. Och så drogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
