- Project Runeberg -  Transhimalaya : upptäckter och äfventyr i Tibet / Senare delen /
305

(1909-1912) [MARC] Author: Sven Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Upp mot Dapsangs höjder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

305
i det hvita månskenet Man tycker sig höra hur kölden
sjunger där ute.
Sedan Gulam bringat mig det sista glödfatet, klär jag
af mig, tar på den stora yllenattrocken, sätter mig bok-
stafligen öfver glöden en stund för att få litet värme i
kroppen innan jag kryper in i pälsarnas ide, och 1er åt
gula hunden, som ligger där ute och gläfser och morrar
åt den sjunkande kölden, i de mest vredgade och ko-
miska tonarter. Jag undrar inte på att han är förargad,
kölden sjönk till — 24,6° den natten.
Då hörde jag några underliga pip från Gulams tält.
Vi hade nog misstänkt ett förestående evenemang och
jag frågade om Puppy-familjen ökats. Jo bevars, fyra
små valpar hade kommit till världen. Då tog jag på
mig pälsen och gick och hälsade de nya medlemmarna
af karavanen välkomna. De hade verkligen passat på
just den kallaste natt vi hittills haft. Gulam hade af
filtar ordnat ett riktigt fågelbo åt Puppy, som låg och
slickade de sina. Två voro hyndor, två hannar; de förra
dränktes, emedan vi räknade ut, att de senare skulle bli
större och kraftigare, om de för egen del fingo behålla
all den mjölk och värme, som egentligen var afsedd för
fyra. Jag satt och studerade den intressanta gruppen,
ända tills jag var så stelfrusen, att jag knappt kunde gå
tillbaka till mitt tält. Följande morgon mådde valparna
utmärkt; den ena småskällde riktigt ortodoxt och tyckte
vä! att ödet fört honom till ett tjufkallt land. Vi skulle
vara så rädda om dem, de skulle bli ett trefligt sällskap
för mig. Här uppe borde de åtminstone gå säkra för
den sjukdom, som tagit lifvet af deras äldre syskon.
Kuntjuk fick bära dem inpå bara kroppen för att hålla
dem varma. Men halfvägs läto vi mamma Puppy ta
20. — Transhimalaya. IL

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 22 23:25:03 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/transhim/2/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free