Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ännu en gång öfver Indus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
Ännu en gång öfver Indus.
Rakt mot väster för vår dagsled den 19 september.
»Hvad är detta för ett besynnerligt ställe?» frågar
jag den vägvisare som alltid går vid min sida, då vi
nära en öfvergifven tältplats rida förbi tolf meterhöga,
upprätt ställda stenar. Att de rests af människohänder,
behöfver man icke vara arkeolog för att förstå. Tibe-
tanen ruskade på hufvudet och svarade: »Det finns
ingen i vår trakt som vet hvad de betyda.» Förmodligen
hade de stått där sedan hedenhös och utgjorde minnen
från tiden före buddismens införande i Tibet. Där
hade någon mäktig höfding haft sitt tält,, eller också
hade mellan stenarna människooffer hembjudits åt de
fruktade andemakter, som bodde i berg och sjöar.
Ett afbrott i enformigheten inträder, då vi rida förbi
ett par svarta klippuddar af porfyrit och vulkanisk tuff.
Jag höll i vänstra handen ett hopfällbart papplån, till
skydd för de blad, på hvilka dagens väg inlades jämte
angränsande terräng. Med den högra antecknade jag
på kartan den senast gjorda pejlingen. Hästen var alltså
öfverlämnad åt sig själf. En häftig vindstöt drog öfver
slätten och kartbladen började fladdra och smälla. Den
lilla svartraggiga vilde från Ojekung jag red blef vett-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
