Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trimalkios middag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Petronius
bör väl också folk äta björn. Till sist fick vi mjuk
ost i ojäst vin, en snäcka per man, en stufning på
ränta och lefver i små skålar, färserade ägg och
rädisor och senap och en sorts ragu. Punkt och slut.
Dessutom bjöds det omkring syltad kummin i en skål,
och flera af gästerna var nog oförskämda att gröpa
för sig fulla händer. Skinka fanns också, men den
rörde vi inte... Men säg mig, Gajus, hvarför är inte
Fortunata med vid bordet?»
»Känner du henne inte bättre än så?» svarade
Trimalkio. »Förrän hon lagt undan silfret och delat ut
öfverlefvorna åt slafvarna, smakar hon inte så mycket
som en droppe vatten.»
»Om hon inte kommer,» sade Habinnas, »går jag
min väg.»
Och han skulle just till att resa sig, då på ett
tecken af Trimalkio hela slafskaran flera gånger å rad
ropade Fortunatas namn. Så kom hon då med
öfverkjolen så högt uppskörtad under ett gult bälte, att
man kunde se hennes körsbärsröda tunika, de vridna
ringarna kring fotlederna och de förgyllda grekiska
skorna. Med en duk hon bar om halsen torkade hon
sina händer och lade sig så ner på den soffa, där
Scintilla, Habinnas hustru, hade tagit plats. Denna
klappade förtjust händerna, och hon svarade med en
kyss och utropet: »Ändtligen får jag då se dig!»
Snart var förtroligheten så stor, att Fortunata drog
armbanden af sina feta armar och visade dem för den
beundrande Scintilla. Till sist tog hon också af sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
