»’De underbara, snillrika påhitt och vetenskapliga experiment, varigenom man i detektivhistorierna klargör de flesta brott, ingå i allmänhet inte i det verkliga detektivarbetet.’ Detta är det omdöme, som fällts av Sir Frederic Bruce, förutvarande chef för kriminalavdelningen vid Scotland Yard. Sir Frederic, som under sin resa jorden runt för närvarande befinner sig i San Francisco, där han ämnar uppehålla sig ett par veckor, är berättigad att avgiva ett sakkunnigt omdöme i denna fråga. Under nära sjutton år har han stått i spetsen för den mest framstående detektivkåren i världen, och fastän han nu tagit avsked från sin befattning, är dock hans intresse för detektivarbetet lika starkt som förut. Sir Frederic är en storväxt karl med en vänlig glimt i de gråa ögonen, som likväl emellanåt kunde få en hård, kall glans — som nästan kom intervjuaren att känna sig litet rädd. Om vi hade mördat den gamle greve Featherstonehaugh och lämnat honom liggande på sin dyrbara persiska matta skulle vi inte velat ha Sir Frederic spanande efter oss. Ty den store detektivchefen hör till det slag av skottar, som inte veta vad misslyckande och nederlag vill säga. Han skulle aldrig lämna ett spår, som han en gång upptagit. ’Jag läser gärna detektivhistorier’, sade Sir Frederic. ’De roar mig mycket, men en detektiv har vanligen ingenting att lära av dem. Om man undantager fingeravtryckssystemet och den kemiska undersökningen av alla slags fläckar, så har den vetenskapliga forskningen för övrigt varit till mycket liten hjälp för detektivarbetet. Mordgåtor och andra svåra brottmål lösas mestadels genom skarpsinne, ihärdigt arbete och — god tur, med föga hjälp av alla de vetenskapliga experiment och påhitt, som äro omtyckta av författare till — — —’» Plötsligt upphörde Bill Rankin att skriva och lutade sig tillbaka på sin ganska obekväma stol. De ord,