han nyss skrivit, ljödo så välbekanta för honom. Han hade hört dem förut, och det för inte länge sedan. Han hade hört just samma åsikter uttalas, men ej med de fina engelska vändningar och det uttal, som Sir Frederic använde, utan med helt olika talesätt och munart — — — Ja visst, så var det ju! Han smålog, då han nu erinrade sig den tjocke lille herre, som han för några dagar sedan intervjuat i den stora vestibulen i Stewarts Hotel. Den unge journalisten reste sig från sin stol, tände en cigarrett och började gå fram och tillbaka i rummet. Under tiden talade han högt för sig själv. — Naturligtvis är det så — och jag tänkte inte på det! En riktigt urstyv liten artikel ligger ju mitt framför näsan på mig, och jag var blind för den — alldeles blind! Jag är rädd för att jag ej längre har det riktiga väderkornet. Han såg nu litet oroligt på klockan, kastade bort cigarretten och återvände till sin plats. Sedan han avslutat den mening, som han nyss lämnat ofullbordad, fortsatte han därpå: »Någon frågade Sir Frederic, vilken detektivbragd han ansåg vara den förnämsta av dem, som han kände till något närmare. ’Det kan jag inte svara på, därför att slumpen ju oftast spelar en så viktig roll härvidlag’, svarade han. ’Såsom jag nyss sagt, så lösas de flesta brottmålsgåtor genom träget arbete, skarpsinne och god tur, och tyvärr måste jag tillägga, att av dessa tre faktorer intar den goda turen den förnämsta platsen. Träget, systematiskt arbete har likväl i många fall fört till goda resultat. Det var därigenom, som man till exempel lyckades lösa den bekanta Crippenhistorien. Den första antydan vi fick om att det inte stod rätt till i den saken, var när vi fick höra, att kassörskan vid en varietéteater — — —’» Bill Rankin skrev vidare, och nu så snabbt som det var honom möjligt, ty han var ivrig att få slut på sin artikel. Helt plötsligt hade den blivit av underordnad