efter mig. Det var nästan, som om han väntat sig det. Jag vet då inte hur jag fick det intrycket — men se, jag har ofta sådana där underliga känslor — — Fortsätt! Sir Frederic följde således efter er in i mr Kirks rum? sade den unga flickan. — Ja, miss. »Det är någon där nere, sir», sa jag, »någon, som inte hör hit.» Sir Frederic tittade sig tillbaka in i förmaket, som ju var alldeles kolmörkt. »Det tror jag också, Paradise», sa han. Och han smålog, då han sa det. »Jag skall ta reda på den saken. Ni behöver inte oroa mr Kirk eller hans gäster med det här.» — Och så följde jag honom in i hans rum. Där kastade han av sig sina blankskinnsskor. — »Men trappan är allt litet smutsig, sir», påminde jag honom då. Men han skrattade bara. »Ja, jag vet, men jag har just något, som passar bra då», sa han. De där sammetstofflorna de låg då på ett bord nära sängen. Och dem satte han på sig. — »Med de här skall jag gå så mjukt och tyst, Paradise», sa han till mig. Men då han kom fram till trappan, hejdade jag honom. Inom mig kände jag en så konstig, underlig fruktan — det är någonting medfött hos mig det, si — att få aningar — — Ni hejdade honom? inföll Kirk. — Det gjorde jag, sir. Naturligtvis mycket vördnadsfullt. »Är ni beväpnad, Sir Frederic?» tog jag mig friheten att fråga honom. Men han skakade på huvudet. — »Det behövs inte, Paradise. Jag inbillar mig, att vår objudne gäst därnere tillhör det svagare könet», sa han. Och så gick han nedför trappan, sir — ned och mötte sin död — — De stodo tysta en stund och genomgingo i tankarna betjäntens berättelse. — Det är bäst, att vi går härifrån nu och berättar alltihop för de andra, sade miss Morrow. Men någon måste stanna här. Det är kanske för mycket begärt, mr Chan, men — — Jag är djupt förtvivlad över att ej kunna vara med om det. Förlåt, jag ber eder! Men för egen del