— Ni trodde visst, att jag skulle till och svimma. Löjligt! Det här är ju mitt göra — nu har det just kommit i min väg, och jag skall också utföra det. Ni tror nog, att jag inte kan det — — Visst inte, invände Kirk. — Åjo, det gör ni allt. Varenda människa kommer nog att tro det. Men jag skall allt visa dem. Ni har förstås ringt till polisen? — Inte ännu, svarade Kirk. Hon satte sig beslutsamt ned vid skrivbordet och tog telefonluren. — Davenport 20, sade hon. — Är det Polishuset? Jag önskar tala med polisintendent Flannery... Hallå — är det polisintendenten? Det är miss Morrow på stadsfiskalskontoret, som talar. Det har just begåtts ett mord på mr Kirks kontor i översta våningen i Kirkska huset. Det är nog bäst, att ni kommer själv... Tack så mycket... Ja — jag skall se till den saken. Hon steg upp, gick omkring skrivbordet igen och böjde sig ned över Sir Frederic. Nu först lade hon märke till boken, och därpå flögo hennes blickar med häpnad till hans fötter i deras svarta strumpor och utan några skor. Med en fråga i blicken vände hon sig till Chan. — Ja — ja — Hilary Galts tofflor, sade han med en nick. — Det där minnet från det outredda mordet. De prydde hans fötter, när han hit ned gick. Här är Paradise — han kan förklata det för er. Betjänten hade nu återvänt till kontoret, och miss Morrow vände sig till honom. — Var god och säg oss vad ni vet om den här saken! sade hon. — Jo, jag höll på med mitt arbete i serveringsrummet, sade Paradise — och då tyckte jag, att jag hörde det ringa i alarmklockan vid mr Kirks säng — i den klockan, som står i förbindelse med fönsterna och kassaskåpet i det här rummet. Då rusade jag in för att se, om jag hört rätt, men då kom Sir Frederic tätt