Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
klappade :il förtjusning fi o
rö-(lii händerna.
Felix hßrdc neil ville ej tro
sina öron, men s;l var det
likväl. Del finriB mycket här i
verlden, som går öfver de
lärdes förstånd, tdlochmed nil t" de
bygga Kom. Trollslända!!
begynte tala iill barnen:
— Kännen «T mig? —
frà-gade hon.
— Visst känna vi dig —
svarade Felix, spiått häpen. —
Du liar tre utvecklingsstadier
oeh ingen ryggrad. Din
förvandling är ofullständig,
puppan är rörlig, intager föda och
har början lill vingar. Din
bestämmelse är att stickas
uppå en nil.
Jag har länge kännt dig,
sade Marie. — men aldrig
pä milar. Om sommaren har
jag ofta sett dig flyga uti det
varma solskenet vid stranden
af sjön, och i början var jag
rädd för dig, jag trodde att
du lnidi; en gadd, som
getingen. Men sedan har du ofta
hvilat dig, ibland pä mitt Hor,
ibland pä min hanö, ibland på
den hvita neckroseii; der hade
du visst ditt bo. Du var si
täck och sä glad som en
Hvilande blomma: du lefde,
lik-som fjäriln, blott for det
vackra i verlden. När jag ser dig,
tänker jag alltid pä
sommarsol, [»a gröljft löf och pä lilit
vatten. Ilur i all verldens tid
liar du förvillat (lif? lift i den
kulnn vintern?
— Det vill jag säga dig —
svarade sländan. Jag är ett
bland naturens mänga små
barn, som aldrig bli gamla,
utan leka ined solstrålar från
verldens början till verldens
slut. Vi föddes alla i Edens
lustgård, när menniskoslägte!
sjell var ett litet oskyldigt barn,
och der hade vi ingen sorg,
ingen köld. ingen hunger, sol
öfverallt oeh sol i vårt hjerta.
Sedan gjorde menniskan Gud
emot, oeh vi drefvos med
henne ut ifrån paradiset. Vi
flögo öfver land och haf och
sökte den eviga sommaren, som
vi förlorat, men funno den
aldrig mer. Vi förvillades ofta
i köld och mörker; då måste
vi gömma oss under snön och
låtsade vara döda, men vi
kunde ej dö. Sa små vi voro, så
voro vi likväl naturens
lefvande tankar, som lefva med
henne och uppstå beständigt i
jordens vår. Vi nödgades taga
andra skepnader, svepa oss in
i fula vinterkläder och gömma
under dem våra vingar, tilldess
att vi äter kunde veckla dem
ut i middagsvärmen. Men vi
utbredde 088 öfver hela jorden,
hvarhelst, solen såg på en grön
fläck i öknarna eller i
drifvorna ; der sofvo vi ofta länge oeh
vaknade sent. Värt lif var
stundom ej mer än en enda
dag, och likväl hade vi tid
att prisa vår Skapare oeh ati
försköna hans skapelse. Det
skulle J Också göra, sina barn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
