Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
O, sade Flamming, hvit hen ful planet.,
Der man förbannar solens milda strålar!
J)e reda äter ut i luftens öken,
Men det rar dimma öfver jordens rund,
Och när de ridit vilse så en stund,
Så kommo de igen til! jordens töcken.
Nu till en annan trakt de trötta lände,
llur annan var ej här naturens drägt!
Af hvita drifvor fältet låg betäckt,
Och vinternatten ville ej ta ände.
Men grön stod granen vid naturens hjerta,
Och morgonbrasan brann i torpets spis,
(hh hunden skällde mot, en varg på is,
Och barnen Igste natten med sin perta.
Det var så mörkt, det rar så kallt vid polen,
Meit derföre var också ljuset kärt
Och allt det varma lif, som det beskärt,
Och derföre välsignade man solen.
— Kom, sade Dagmar, här är godt alt vara!
Här är rår fader älskad. Också vi
Nu skola här välkomna gäster bli.
Kom, lät oss leka här med barnens skara!
Och Flamming, Dagmar bundo sina fålar
I id skogens gran och gingo (/lada sen,
Att lysa natten med sitt anlets sken
Och värma drifvan med sitt ögas strålar.
De gissat rätt. de voro kära gäster,
Och för att fägna dem rätt gladt, och godt,
Så kläddes fältet grönt och hafvet blått,
Och menniskorna hade kokko-fester.
Här lekte solens barn med menskobarne.it,
Jle.lt litet kurra gömma väl också.
Och seglade på blanka sjöars blå
(h/t sådde korn och plaskade, i iji ar/ien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
