Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
161)
(lust kullar al sand i langa,
runda och släta våglinier.
NIii–za begynte oroligt se sig
omkring, och Mirjam frågade
a-ter, såsom hon brukade fråga:
såg, min bror, hvarföre år det
så tungt att andas, och hvad
år det för ett stort brandgiilt
moln, som uppstiger i söder
och kommer »ult närmare?
— Allah år vred på oss,
svarade Mirza. Det är
sand-hvirfveln. som drifver mot oss
med samumvimien, och om vi
ej stiga ned af kamelerna,
skola vi dö.
Bada barnen hoppade nu ur
sadeln och sökte ett skydd
bakom kamelerna, som lade sig
neil på marken med ryggen
mot vinden. Knappt var
detta gjordt, innan det stora,
brandgula molnet redan var
öfver dem som en fäll. Det
susade fram öfver deras
hufvuden ined åskans dån, såsom
ett förhäxande hagelfall och
såsom ett brusande haf.
Luften blef så het, som i en
glödande ugn, och hvarje
sandkorn tycktes bränna som
eldgnistor. Pà samma gång
blef den klara dagen alldeles
mörk, man kunde hvarken se
eller höra, och der var intet
annat råd, än att betäcka sitt
hufvud så tätt soni möjligt,
e-medaii det fin», heta dammet
af sanden trängde in i ögon,
näsa och mun.
Sex minuter varade detta
öknens förskräckliga oväder;
derefter blef luften åter
klarare, och Mirjam arbetade, sig
först med sina späda annar
ur dc högar af santi, i hvilka
ile voro begrafne. Derpå
hjelpte hon äfven Mirza pä
fötterna. O, hvad jag är glad, att.
(litt lifs ande ännu lefver i dig,
sade hon.
— Ja, sade Mirza, hvad
hjelper det att vi lefva,
nät-vara kameler äro döde,
för-qväfde af samum? Stackars
Mirjam, nil måste vi båda
förgås, ty öknens skepp skola
icke mera bära oss öfver
sand-hafvet, och våra fötters spär
skola begrafvas i vildmarken.
— Fäll icke modet, sade
Mirjam, som nu i sin tur
begynte att trösta sin broder. På
hela jorden finns intet djur,
så härdadt mot hettan, som
kamelerne, hvilka man kallar
öknens skepp; och (le hafva
nu förgåtts, men vi lefva.
Deraf kunne vi se, litt Allah
beskyddar oss i dagens hetta,
liksom i nattens mörker, och
nu skola vi dricka ur våra
flaskor, för att nedskülja
sanden, men sedan skola vi gå
vidare under Glids englars
beskydd.
Mirza teg, men de drucko
ur flaskorna deras sista
vattendroppe, som mycket styrkte
dem, och begynte så att
fortsätta resan till fots i den
djupa sanden och den brännande
solhettan.
Om en stund sade Mirza åter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
