Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
250
vnckcr neil täck en livar nf
ilein var. Dor|n| visade han
henne ilagdropparne på
»råset, huru de glittrade i
solglansen som tusondo sinom
tusende diamanter, och dou så
trefligt hetande boskapshjorden,
h\ ilken låg der hvilande i
skuggan af de skyhöga träden, och
som befriade ifrån dof tunga
okel tyekies liksom tacka
Skaparen för söndagen, i det de
njöto och gladde sig af
densamma. och på detta sätt
gifves den förståndige — och mod
tanke begåfvade menniskan en
helsosam lärdom.
Gertrud och hennes far
ankommo nu till kyrkan; bon
tyckte särdeles mycket om säng,
ilen lilla; och dä fadren der
bredvid bonne sjöng, vågade
hon mnngengaug i det hon
skyggt och först ulet blickade
omkring sig i Herrans hus att
äfven belt sakta förena sin röst
med de sjungandes, medan hon
med sitt lilla finger följde
raderna i psalmboken. Gertrud
förstod ej hela predikan, och
fadren väntade det också icke,
likväl medtog han bonne alla
söndags förmiddagar i kyrkan,
emedan predikanten aldrig
glömde att äfven barnen äga
själar och derföre äfven alltid
inflätade något för dem som de
klart och tydligt kunde förstå.
Efter gudstjenten, dä
Gertrud lekfull som en ung hind
hoppade fram på hemvägen
vid sin »ode faders sida, an-
såg ban det ieke för någon
synd. att hon utbrast i ett gladt
och klingande barnask ratt, af
idel fröjd, emedan G ml
skapat verlden sa skön. Det var
omöjligt för henne alt gömma
och behålla så mycken lyeka
och salighet, inom sitt lilla
hjerta; mon fadren fordrade
det också icke. Vänligt
klappade ban henne pä det blonda
loekhufvudet, och verlden
tycktes äfven honom så skön.
söndagen sa herrlig, sn
fridgif-vande, att ban i sin själs
innersta emottog intrycket af dess
helighet.
Gertruds fader hade alltid
firat söndagen, — dock nu
firar ban den ej mer pa jorden
— och den lilla dottern måste
ut i don kalla, fremmande
verlden. som ej mer upplyses af
lians kärleks varma solsken.
Hur sorgligt och glädjelöst
förgå ej nu den lilla Gertruds
söndagar! De personer, som
antagit sig bonne, tro. att dou
gode Guden äras och tjenas
ined langa, ängsliga anleten,
och på detta sätt måste dä
äfven Gertrnd ifrån tidiga
söndagsmorgonen ända (ill
kyrk-dags, sitta belt tyst och stilla
på en stol i en dyster och
qväf kammare. Hon vågade
ej gä ut i den fria, sköna
naturen, för att se Guds leende
i den grönskande, blommande
jorden, hon vågar ej uppsöka
den blåa himmelen, do vackra
blomstren, hvilka Gud skapat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
