Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
299
— Kan ilu ingenting annat
Än sjunga och ilansa? frågade
Arvid.
— Ali jo, jag kan kasta cn
sten .Inda dit ut till grundet
och klifva upp i det högsta
träd och simma som en fisk
och hoppa öfver gärdet och
springa nästan lika fort som
Dodo.
— Vill du icke lä ni dig
något annat, något sådant soui
små flickor bruka göra?
— Vet ieke hvad små
flickor bruka göra.
— De läsa och sy, och
sticka. Skulle ilu icke vilja lära
dig sådant?
Zudi skakade på hufvudet:
„jag vet icke".
— Jag skall tala med min
pappa, ban vet alltid råd.
— Gör det.
— Farväl, Zudi!
— Farväl! — Vänta... kan
du ... den der visan som ...
som gatpojkarnc sjöngo?
— Nej.
— Det är bra — men
Arvid ... Zudi fattade gossens
hand och höll den hårdt i
sina: — om du cn gäng lär dig
den, så sjung den aldrig för
pappa — kom ihåg det — ty
dä — då »lånta jag skicka
Dodo pä dig också, eller
kasta stenar efter dig. Lofva
mig det.
— Gerna, Zudi! Det år styggt
att göra narr :d" någon.
— Du är ickc en gatpojke,
o! det ser jag! utbrast Zudi
med glänsande blickar, — ga, gä
Arvid, jag skall icke glömma
»lig- _
Det kom en tid då man
mera ån vanligt, talade om den
vilda Zudi: en herre hade satt
henne i skolan, hade gifvit
henne nya kläder och ett eget
litet rum, hon fick äta vid
hans bord och leka med hans
gosse. Alan undrade huru dc
nya kläderna skulle se ut når
Zudi klängde uppe i tråden;
nian undrade otn icke hennes
lekkamrat snart blefve dödad
af småstenar, kastade ur Zudis
vana hand, eller
skolkamra-terne bitna af Doilos hvassa
tänder; man undrade en tid
och så blef det tyst, Zudi var
glömd. Icke ens gatpojkarnc
igenkände den lilla välklädda
flickan, som helt stilla och
allvarsamt vandrade till det
stora, hvita skolhuset.
Ilcnncssvar-ta hår fladdrade ju ej för
vinden, utan var uppsatt i tjocka,
släta flätor under den lilla
svarta hatten; hon hade också
hvarken stenar eller käppar i
händerna, utan en liten
skol-väskn, full med böcker och
häften.
Hvad lekkamraten bclråflär
var ban mycket nöjd med
sin lilla, nya syster och lekte
gerna med henne vid elfven
eller satt i mäster Arons låga
kammare och sag pä huru den
gauile skräddaren stack nålen
upp och ned och småpratade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
