Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
851»
neil ned i gräset nc.li
skyndade sedan t ill sill arbete.
Anna var så van vid Wilhelms
Sällskap, alt det kostade
mycket H|||ilt 11 en ne. tlii hon såg
honom lemna henne. Unn
glömde alla tle hundra smil
blommor hon lindé till sällskap
omkring sig, oeli mindes blo|t, att
hon var en liten sjuk Hicka;
him satt och klagade som hon
ofta brukade då ingen hade tid
att roa henne.
Med ens hörde hon ett
underbart ljud; det lät som
hade en sakta susning berört de
liuustc sillYorsträiigar. Anna
hörde tydligt, att ljudet kom
från blommorna på ängen, hon
torkade ur ögat låren, som
skymde hennes blick, och såg
omkring sig med förundran,
allt tycktes heuue skönare än
förr, solstrnlurne lyste i den
klaraste glans, och alla ängens
blommor skimrade i de
skönaste fllrger; Anna hade aldrig
sett ängen sä skön. Hon
undrade och såg med spänning,
och hon såg, huru blommorna
böjde sina hufvuden och blad,
oeli tycktes vänligt nicka ät
hvarandra. Åter hördes en fin
musik och eu hviskning, den
kom iller IVån blommorna: hon
kunde urskilja ord. Nu hördes
dessa ord aili tydligare, och
hon märkte bredvid sig eu slor
förgätmigejs blåa öga, som med
förvåning säg u]ip till henne;
rösle.ti sade:
— Hvem ur du. soui gråter?
— Anna svarade: Jag ären
liten olycklig flicka.
— Huru kan du vara
olycklig. som är ett menniskobarn?
frågade åter rösten.
.la. jag är ett
menniskobarn. me 11 ser du ej, all jag
ieke kan röra mig sjelf
framåt, år jag ieke dä olycklig?
Ack, om jag vore en blomma
som ilu! suckade Anna.
— Du vill vara eu blomma
som jag, och du gråter öfver
att du ej kan röra dig sjelf
framåt. Ber du då ej, att vi
blommor stå bundna vid
jorden? Vi kunna ju ieke röra
oss framåt.
— Men ni lysen så skönt i
er vackra drägt, och ni har
alltid så roligt, alla tillsammans
på flen gröna ängen.
— Vet du då ej, alt vår lid
är kort, att vi lockas fram ur
den svarta milli genom solljus
och sommarregn, och då
hösten koininer år det slut med
ull den fägring vi gladt OSS åt,
och vi återvända till det stoft,
från hvilket vi kommit. Vi se
de lefvande siuii blommorna,
somniurfjartlarne sväfva
omkring oss, dc röra sig fraiuåt,
men vi slå bundna vid jorden.
Äfven vi hafva en aning om en
bättre lott. vi drömnia om en
lid då äfven vi blifva lefvande
små blommor, men ieke
ängslas \ i för det öfver att stå
här eu korl tid btiudua vid
jorden; vi äro mycket lyckliga,
vi glädja oss öfver det ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
