Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vnr iliMinn häftighet farfar
ville sitt ban skullt’ lägiru band
på. Lulu, sora vnr mycket
vacker, lindé ofta bögmodate öfver
sin fägring och nnilrn små
lö-rcträdöjj, neli det vnr ett fult
ful, en riktig liten Håek i
Ivjer-tat — tv nlla äro lika inför
den gnile Guden.
Jenny lindé varit nälsvis
c-raot sin beskedliga guvernant
oeh ofta l)jebbat emot henne,
just da fröken Jenny ganska
visligt bordt vara tyst, ty
stoln förstodo dock alltid vida
bättre än barn, och det borde
Jenny härefter komma ihåg,
sade farfar, vänligt klappande
henne på hufvudet. Lilla
Walter halle flere gånger varit
envis, oeh slagit omkull sin
mjölkskål eller sopptollrik dä ban
varit stygg och vid dåligt
lynne. Samt lilla Ellen? —
Flera gånger hade bon fil 11 sig
knäpp på de små fingrarne
under denna tid. isynnerhet
då bon drog oeh rvekte den
stackars, skrikande Kattungen
i svansen, hvilket var hennes
synnerliga nöje; men båda
dessa allraminst;! voro ännu helt
oforståndign, deras lilla sinne
skulle nog sUlljtts med tiden
och litet allvarsam behandling.
Endast Hilda hade varit sä
fullkomligt snäll, söm man med
godt samvete kan vänta af eu
liten flicka, icke en enda gång
hade bon fått bannor ens, det
kunde albi ni’ hjertat gerna
och helt tryggt medge, ocli
att bon nlltid skulle bli lika
snäll och god, derföre var
hennes löfte och fasta vilja, samt
hennes kärlek till den gode
Guden en säker borgen. Och
otn hon någongång kände en
liten böjelse till häftighet eller
envishet uppstå hos sig, sä
behöfde hon lilntt kasta en blick
på farfars guldklocka, hvilken
alltid hängde öfver hennes
lilla sång, för att hejda sig och
påminna sig hum hon förtjent
den.
Vn. En liten engeL
Ett älskligare barn lin lilla
Alida, lantis visst icke på
nära nejder. Hon bodde om
somrarne med sina föräldrar
och innnga andra syskon på
ett vackert ställe nära staden,
som kallades „kitllon", emedan
det låg så högt, och barnen
trifdes väl på kullen, ty de
fingo springa och lckti der ute
hein (jinls hinga sommardag,
ocli så fanns der böns,
kycklingar, gåsungar, som alldeles
liknade små, gula silke&tappar,
tama dufvor oeh ett par
ktina-riefoglar i en bur, samt
hun-drndetals fruktträd, bärbuskar
och blommor i trädgården.
Men kullens fagraste och
ljufligaste blomma var och förblef
den lilla Alida! hon var sa
snäll och Ivdig sitt alla
syskonen höllo mest uf henne och
tjcnstefolkct kallade henne:
„lil-la engeln!" Kanske tyckte ock
modren i sitt hjertas liotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
