Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12->
ta barn för högt, kanske tog
Gad derföre bort henne, men
ske Unns vilja! Oeh de lade
ilen lilla döda i hennes sista
säng, en liten, smal, hvit
kista, alldeles öfverhöljd med
blommor, oeh satte en irisk
krans af hvita törnrosor oeh
förgätmigej kring hennes
guld-fagra lockar, och da hon nu
sof der så vackert och i frid,
fördes den lilla sången bort,
och sänktes varsamt ned i
jordens famn; men nu snyftade
syskonen högt, oeh Dadda gret
som om hon aldrig kunde
tröstas mer; och modren sag med
tårfull blick upp mot binden
der hennes lilla flicka nu var,
sedan tryckte hon sakta sin
tysta, allvarliga makes hand
och hviskade:
— Herren gaf, ocli Herren
tog, välsignadt vare Herrans
namn! e * * *
Kanariefogeln.
(Mr|. O Wermeland, du »kona, du eta.)
Du .nackars lilla fogel frun
främmande lawl
Hur lian ilu väl trifvas här i norden?
Du lager ditt bröd utur menniskors
hand
Och vet ej, att staf du är corden.
Men om du skulle känna tdotl. ditt
hemfandsä,
Då skulle säkert du utaf
hemlängtan dä
Här uti den kusliga norden.
Men nu sä kommer vårai med värme
och ljus
Och främmande gäster långI från
söder ;
Det är de läcka, foglar i jublande
•s u s,
De söka hör ett land, som dem fäder.
Dä är du icke mera så ensam som
f hrr,
Tg du har ränner straxt vid dm till-
slutna dörr.
llär uti den kusliga norden.
Blåsippan i April.
fà blygt bon upp sitt öga slog
Den vackra, blåa sippan.
Men nära var, ott frosten log
Den lilla nippertippau.
Tg än var vintern ej jiå väg,
lian tag än på sin drifva,
far det ej obetänkt dä: säg,
Att sig sån brådska gifva!
Dock ej hon rådde ju för det,
Ej anar hon sin fara;
Tg solen, skalken, sken så hett,
Att vår det tycktes vara.
Och undrande boll ser sig kring
jV» ined sitt stora äga.
Hu då! hon ser knappt någonting,
Tg nu det börjar snögo
Den stackars, lilla blomman då
Slår ved sitt blåa äga;
Hon ej just Ii/eker om de små,
De flingor frän det höga.
De bjuda henne till sin lek.
Der de kring henne falla;
Men hon ßrstår ej deras smek,
De ä’ så fasligt katta.
Jag såg den lilla blommans niltl,
Jag kände hennes smärta;
En fristad jag åt henne bjud
Invid mill vurma hjerta.
Då tycktes mig: en glädjetår
Jag ser på hunden blänka;
Det är det enda, hon förmår
Som iitergäfca skänka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
