Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
livilii segel! Höj dig du
vackra vimpel! Putten jnblude:
Jag bar ett fartyg! Jag
är ett liiif! Kom nu, starka
storm, sn vill jng Lita mina
böljor rnsa och skumma?
Barnet böjde sig fram,
förde hilndernn till munnen och
blåste: puuh! ]iuub!
Regnvattnet krnsndesig. Det
lilla skeppet började gunga.
— Nu är det stor storm!
utbrast barnet. Nu gär
rodret sönder ... nu brister
masten ... hjelp, hjelp, ropnr
besättningen .., folket står på
stranden och ropar (jag är
folket): skeppet förgås,
skeppet förgås!... der föll en
matros. En pappersdocka hade
fallit i vattnet, men barnet
sträckte lit handen, fattade den
lilla passageraren emellan
tummen och pekfingret och satte
honom tillbaka i skeppet. —
Nil är det slut ined stormen,
sade barnet, nu börja vi en
annan lek. Skeppet är en
fiskarbåt. Matroserne äro
fiskare. Nu kastar jag stickor
i putten, det är fiskar, llär
är en tråd, det är nätet. Nu
kasta de ut nätet. Nu
kommu fiskarne. Karlarnc stiga
ned i vattnet. Nu draga de
upp bela nätet är fullt af
fisk. Karlarnc stign i båten.
De äro sà våta, så våta.
Barnet böjde sig fram, hnn
ville taga fatt i skeppet, det
gled undan, ban sträckte sig
| längre frnni och föll i
vutt-1 net.
— Fy, der var gyttja i
bottnen, sade han då han steg upp
igen, men en lycka att det ej
var djupare — jag lindé
kunnat drunkna, men nu tog jng
emot med händerna.
Sa börjades leken om igen.
Barnet blåste, det var storm
och oväder. Men när
stormen var slut, stod vattnet
stilla lugnt. Dä såg barnet ned.
— Det är så djupt, sade
det, så djupt, djupt som i
stora hafvet, ring ser himmelen
der nere oeli träden oeli
vägen och solen, det är sä, så
djupt!
— Nu är jag ett verkligt
haf, tänkte putten, himmelen
speglar sig i min yta och
strandens björkar också. O! nu är
jag ett haf!
— Nu vill jag gräfva en
kanal, sade. barnet.
Dess små bänder arbetade
ifrigt, — .Ing skall förena det
lilla hafvet med det stora.
Putten kände en sprittning
i hvarje vattendroppe, den
skulle ju förenas med hafvet,
det stora, herrliga, oändliga,
starka, djupa blå hafver!
Barnet arbetade. Redan började
regnvattnet sippra ned i
kanalen.
— Nu rinner det, nu
rinner det! ropade barnet oeh
vattnet rann; det rann ut i
kanalen, det rann ut i hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
