Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211*
förlåtelse, kysste sin pappas
och mammaB händer, saml
lofvade att det skulle vara sista
gången hon var sa olydig, för
:itt ej göra sina goila
föräldrar några vidare bekymmer.
Och lilla Agnes höll livad hon
lofvat, aldrig mer disputerade
hon heller med sin bror, och
blef ett snällt och lydigt barn,
älskad af alla som sedan
sågo henne; men händelsen vid
Leopardens bur glömdt; hon
cj så länge hon lefde.
c**"
Tvenne fångar.
(Forts. o. slut fr. n:o 25.)
En morgon, just när
Hurtig stack ut hufvudet genom
det runda hålet i kojan, för
att snusa på vädret, såg den
till sin ytterliga förvåning —
Lejon, som mod ett mycket
modfällt utseende stod kedjad
vid en trappa gent emot
Hurtigs koja.
— Vid alla köttiga ben! tror
jag icke att jag fått en
kamrat i min fångenskap! Nå det
är då väl att det finns
rättvisa i verlden ännu! utbrast den
gamle, men straxt derpå
intogs den beskedlige hunden af
medlidande: — Stackars
gosse, så liflig ocli ung och nu
är han fången! Ah! jag minns
så väl den titi då jag sjelf var
liflig och glad och gerna
hade sprungit omkring. God
morgon. Lejon! ropade
Hurtig vänligt.
Lejon upplyftadc
skam-Ilat ntt hufvud: — Nu lär ilu
väl triumfera öfver min
olycka, kärn Hurtig.
— Nej, så illa får du ej tro
Din mig. Visserligen har du
genom din obctånksanihct gjort
dig skyldig till straff, men jag
måste likafullt beklaga dig, jag
har också varit ung!
— Ack! då vef. du också
huru roligt det är att jaga
kalfvarnc och se hönorna flaxa
i dammen oeh kattorna belt
yra i mössan raka af öfver
gården.
— Nej sådant roade mig
aldrig, svarade Hurtig.
— Icke? Hvarföre blef du
då fängslad?
— För att jag ickc kunde
göra skilnad emellan vän och
fiende, svarade Hurtig dystert.
— Jaså... men det har jag
alltid kunnat. Alla hästar äro
mina fiender och alla kor; de
förra sparkas och de sednare
stångas.
— Men hönorna då?
— Ah, dem skrämmer jag
bara för ro skull. Det är så
lustigt att gripa i deras
mjuka kroppar så att fjädrarne
flyga; och att se deras löjliga
korta, ben springa scdau —
■nej, det är ett skådespel!
— Du betänker icke deras
skrämsel; tänk om en stor ko
skulle få tag i dig och stånga
dig så att du finge ett liål i
ilitt svarta skinn.
— Ja du har rätt, det vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
